Jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg om hur det känns att komma hem. Konstig idé tycker säkert ni. Först är man på sitt sommarhus, sen kommer man hem. Ingen big deal. Inget inläggstoff. Men jag har blivit rätt så inkännande på mig själv de senaste åren och insett att det visst är en deal. En big en. Framförallt så märkte jag i år när vi kom hem att mina känslor mattats av, att de liksom var starkare i somras. Är semester terapi? Är det då man fajtas med sina riktiga demoner och sen på hösten, vintern och våren, ja då är man bara en slitande arbetsmyra? Fast det stämmer ju inte. Vintern genererar ju mycket känslor den med. Jag har alltid ångest runt jul. Men det har väl alla. Precis som man har barnsligt pirr. Nu ska jag inte börja skriva massa om jul. Det är augusti. Så jag hoppar tillbaka till där jag var. Att komma hem var svårt i år. Det kändes som att vi lämnade vårt riktiga hem och kom hem till ett annat ställe. Vi har ju hyrt ut vår lägenhet under hela sommaren så det bidrog såklart. Den var superstädad och fräsch, men när kuddarna ligger på ett sätt jag inte lägger dom på räcker det för att jag ska försvinna in i den där känslan av att det inte är här jag vill vara. Jag kastar mig inte utmattad och lycklig i min soffa och känner äntligen! Det kan ha att göra med att det tog fyra minuter så hade Lynn stökat ner hela lägenheten. Han vägrade sova på kvällen, resdag ni vet, och sen på morgonen fem minuter innan förskolan drämde han ett av Pontus musikinstrument i golvet så tusen små kulor for över hela golvet och smög sig ner i varenda golvspringa. Jag hade romantiska tankar om hur första dagarna i stan skulle vara. Jag skrulle strosa runt, göra ärenden, svara på mail i långsam takt och sakta beta mig ut ur sommardimman. Det blev en mysig lunch med Alice, sen behövde vi hämta Lynn på förskolan. Han hade varit ledsen sen vi gick. Min fina tanke om att gå båda och lämna och hämta första dagarna, i nya fina sulkyn och dricka kaffe efterråt, resulterade i att vi får gå en och en så han inte blir extra ledsen. Jag som alltid skryter om hur välankryten han är där, glömde såklart att även en 2-åring kan behöva lite inskolning efter 8 veckors sommarlov. Sen dess har jag jobbat i ett. Inte haft en lugn stund. Det är ju bra såklart, men ingen mysig försiktig start. Jag tänker tillbaka på hur det känns i huset på ön. Jag hinner tänka mer där. Att vara ledig, ha utrymme, andas frisk luft, det gör bra saker med en. Jag minns känslan jag hade en av de sista dagarna när det bara var Pontus, Lynn och jag. Vi gick en promenad längs med stranden i Ljugarn. Jag minns att jag kände den där urgrundslyckan då. Att det var så himla fint att vi tre gick där tillsammans, att jag inte känt så här kring vår familj sen 26 dec 2016 när Lynn var prick 6 månader och jag fick samtalet om att jag kanske skulle dö. Att jag sen levt i rädsla och inte sett någon framtid för oss. Som familj alltså. Att det blev de där 6 månaderna jag fick som var rena från skit. Men nu, en dag i början av augusti kände jag det igen. Det tar mig många veckor att komma ner i varv inför sommarlovet, men det går desto fortare att komma tillbaka i stan. Tyvärr. Jag ser fram emot alla roliga saker jag ska göra, mysiga middagar och fikor med kompisar. Jag ska nog våga prata med dem på riktigt. En sommar i vårt hus är som en bunt terapisessioner tror jag. Hoppas bara jag lärt mig något viktigt på riktigt. Det kliar i mina köpa nästa lägenhets-fingrar. En perfekt trea på Mosebacke. Mmm. Men jag vet att det blir när det blir, ibland bara måste det ske bums nu för att man ska överleva. Och kanske är det när man byter plats som man lyssnar inåt en stund, eftersom man inte riktigt litar på omgivningen? Eller så vill jag bara känna den där känslan igen som jag hade på strandpromenaden. Knarka den. Hälla den över mig och bli fri från allt som varit. Gå vidare, med mina två vid min sida.
