Idag är det sista dagen i huset, imorgon efter frukost åker vi hem. Eller, till Stockholm. Detta kommer ju bli vårt hem hela somrarna, på våren och hösten framöver. Det går fort att etablera ett hem, men det behöver inte vara kärlek vid första ögonkastet. När vi köpte vår lägenhet i Stockholm visste jag på första bilden på Hemnet att jag ville bo där. Den stack ut från alla andra annonser, med karaktär och personlighet. Jag var så nöjd med köpet att jag minns att jag skickade mäklarbilderna till en inredningstidning och sa att om ni vill kan ni få komma och fota i det här underbara! Hon frågade om det var min inredning, och jag sa nej. Det var ju förra ägarens. Och då insåg jag, att min vision för hemmet var så stark att jag liksom antog att andra skulle se hur det skulle bli när jag bodde där, trots att det var någon annans möbler nu. Precis så funkar jag med det mesta. Jag bygger upp visioner, inreder i huvudet, längtar och drömmer väldigt starkt. Det bästa jag vet är att planera. Inte göra listor och ordna upp allt och vara förberedd, utan mer visualisera i huvudet, prata om det och längta. När jag var singel brukade jag fundera på hur min nästa kille skulle se ut. Rockabilly med hund och bil trodde jag, haha, blev ju något annat. Det blev också bra. När Pontus och jag bestämde oss för att köpa ett sommarhus var allt lite annorlunda. Jag hade ju varit sjuk, precis blivit mamma och allt var sån himla emotionell kaos. Jag ville göra något som gav mig den där framtidstron och peppen igen. Något jag kunde fokusera på, som liksom tog tag i mig och ledde mig framåt. Ville inte stanna i det som varit, det var dags att gå vidare i livet. Och när vi började kika på större lägenheter i Stockholm, 3:or framförallt, såg vi hur de gick upp flera miljoner i budgivningen. En lägenhet som bara var lite större än vår, ganska nära där vi bor landade på 9,2 miljoner efter lockpris och tokig budgivning. På visningen kom man knappt innanför dörren för att det var så mycket folk. Då kände jag att det inte var rätt. Så började vi kika på hus på Gotland istället och såg att de hus som vi ville ha, gamla stenhus med lite fin trädgård och iallafall 4 rum så våra familjer kunde komma, ja de låg på mellan 1 och 2 miljoner. Alltså mindre än om vi skulle köpa ett yttepyttigt rum till på Söder. Det är tydligen ett stort hopp mellan 2,5:or och 3,5:or om man säger så. De finns få, och alla vill ha dem. När vi började titta så sa jag rätt fort att det får vara Pontus som är drivande. Jag orkar liksom inte ha en liten bebis och flänga till Gotland hela våren. Jag var helt slut. Så vi tittade tillsammans på annonser, valde hus, kontaktade mäklare och så åkte Pontus över. De flesta husen var totala haverier. För att ens kunna bo i det en sommar behövde man byta fasaden för att sen lägga om avlopp för att sen lägga om tak och allt det innan man ens kikar på kök och badrum. Gamla hus som stått länge eller hyrts ut under långa perioder har en tendens att gå sönder. I april hade vi tre hus som Pontus skulle kika på och detta var ett av dem. Jag såg ju på bilderna att det var superfint, och hoppades att skicket och känslan skulle vara bättre än de andra när Pontus var där. Det var tydligen rätt mycket folk på visningen fastän det var tidig vår och färjorna knappt gick. När vi väl började buda så hade vi en övre gräns som låg rätt mycket högre än utgångspriset, och efter en vild budgivning var det vårt. Jag minns när jag stod där på bageriet på Skansen med en dansk fralla i handen och Pontus ringde. Vi fick det, sa han i telefonen. Det blev alldeles varmt i kroppen men samtidigt kände jag en sorg. Som jag ofta gör när jag ser något vackert nuförtiden. Allt fint har liksom fått en sorglig slöja över sig. Typ, jag är inte så oskyldigt ovetande om livet längre, kanske? Men jag var glad. Riktigt glad. Jag drack bubbel och skålade med mina vänner som jag var med och stirrade på den där Hemnetbilden med glasverandan hela tiden. Fatta att detta är mitt hus? Det som är så himla fint? Är det sant? När vi väl köpt det väntade månader av det allra bästa jag vet. Planerandet! Jag köpte inredning och kikade på planlösningarna och pratade med min familj om när de skulle komma och hälsa på så vi kunde gå på loppisar. Jag var förberedd på första mötet helt enkelt. När 1 juli kom var det en regnig och mörk sommardag. Vi tog färjan över och det stormade. Jag mådde illa och hela bilvägen från Visby till östkusten och Alskog där vårt hus ligger var kringelikrokig och jag satt inklämd bland packning, katten och alla grejer. Sen kom vi fram. Helt tomt och öde stod det där. Vår dröm och framtid. Jag vred om nyckeln och gick runt i alla rummen. Jag kände ett starkt vemod inom mig. Kanske var det regnet, mörkret, de tomma ytorna eller att alla starka känslor blir lite sorgliga för mig nu. Men det kändes inte rätt. Det var inte blixtförälskelsen direkt, så som det varit i stan. Vi försökte göra det bättre. Bända bort klickgolv, jag tappade ett fat i marken och grät så himla mycket över det. Vi satt på en filt i vardagsrummet och åt, eller ute när solen lös. Men vi hade inga grejer, och förra ägaren nästan kändes i väggarna. Kommer det här verkligen bli bra? Vad har vi gjort? Köpte vi något vi inte vill ha bara för att vi måste göra något i vårt liv som känns? Men sen kom solen. Dagar blev veckor, rosenbuskarna blommade och jag såg solstrålarna genom glaset i vår veranda. Möbelleveranser kom, loppisarna dignade och jag satte igång. Klippte gräs, åkte på utflykter, inredde, piffade, skruvade ner skåp efter skåp och gjorde huset till vårt. Lynn älskade att springa i trädgården, fick sina vidder att leka på och stressen inombords började lägga sig. Kanske var det bara semesterångest? Jag blir ju lite deppig varje gång sommaren börjar och jag måste dra ner på mitt tempo, som en avgiftning på något sätt. Nu, näst sista morgonen i huset och jag smyger upp före killarna som vanligt. Jag älskar detta huset. Jag älskar att vi bara körde och satsade och levde livet. Inte höll tillbaka. Jag inser att jag har kontrollproblem och hade jag själv varit med på visningen hade jag känt helt annorlunda när vi väl kom hit i juli. Alla hus behöver någon som älskar det och tar hand om det. Jag ska göra det, ge det en själ och ett långt liv. Vårt hus är en del av vår historia. Lynn kommer inte minnas tiden vi inte hade Gotlandshuset, det kommer vara lika självklart för honom med Ljugarns strand som cykelturer och milslånga sommarlov och rabbisar i dikena. Salmbärssylt och stockrosor, ett eget rum på övervåningen med kattvind ska han få dessutom. Och en mamma som sakta men säkert börjar känna pirr igen. Som litar på att det blir en sommar till. Som bara vill leva ett så lyckligt liv som möjligt. Som måste lära känna nya saker lite först. Men nu, när vi levt ihop, huset och vi, tätt tätt i nästan två månader - skulle jag säga att vi trivs rätt bra ihop. Inga stora fadäser, bara trevliga besked från vvs-are och snickare. Ett nytt kök, inrett vardagsrum och sovrum. Första året. Och herrejisses, vackrasre hus på en vackrare plats får man väl leta efter? Måste nypa mig själv i armen. Kanske rent utav ge mig själv en hurring. I oktober åker vi iallafall tillbaka. Då känner jag dig lite bättre gullhusbert. Då blir det kärlek direkt. Lovar. Längtar redan.
