Ja, vad ska man säga? Det tog fem minuter sen var vi framme med kofoten, hehe. Husets första projekt är att riva ut det trista klickgolvet i punschverandan. Ett så här fint gammalt hus förtjänar endast naturmaterial, och här har jag hellre betonggrund med trasmattor på! Tills klinker eller annat får sin plats, eller inte. Vi får se! Renoveringen är i full gång alltså. Imorgon kommer utemöbler och då kommer vi äntligen kunna äta en lång och härlig frukost i trädgården. Något jag längtat efter hela våren. Tills dess packar vi sakta upp, jag lär mig traktorgräsklipparen (hur kul?) och alla husets vrår får sig en genomgång. Det känns både helt otroligt underbart och skitläskigt. Jag, med mitt kontrollbehov, har ju drömt om mötet sen första gången jag såg huset på Hemnet. Nu sitter jag här, i den gråmålade trappan, tittar ut över de tomma rummen och funderar på hur det känns egentligen. Försöker rota djupt där i. Många grejer är underbara, andra asjobbiga. Bilder i huvudet raserade och nya har målats upp. Jag måste vända om, tänka nytt och samtidigt bara vara. Några bilder i en mapp på datorn har blivit min vardag i nästan två månader nu. Vi har äppelträd, körsbärsträd, plommonträd, lavendel, stockrosor och rosor som slingrar sig mot husfasaden. Utanför köksfönstret står en stor buske med doftschersmin och fyller hela huset med sin doft. Vid grinden har vi kaprifol och borta bakom ladan världens största buske med syren. Vår granne Bosse kom med en bunt sparris som välkomstpresent och idag har vi köpt kuddar, täcken, grill och kastruller. Mitt första projekt är att leta reda på husets själ. Efter många ägarbyten, uthyrningar och korta semestrar känns det som att huset inte fått den kärlek det behövt på ett bra tag. Jag som har en mängd romantiska ögonblick inplanerade får istället nöja mig med frukost på en duk på golvet i det som ska bli vårt sovrum. Jag kisar och försöker se det som ska bli. Måste låta sånt här ta tid, men det kliar i mina fingrar. Jag vill ha tapeter uppe nu, möbler i alla rum. Helst en kopp te och en deckare på tv igång redan. Igår när vi anlände regnade det och blåste storm. Jag var i chock och grät en skvätt. Idag skiner solen och allt känns mycket bättre. Men hur lång tid tar det innan man känner sig hemma? När är det mitt hus? Som en bebis på magen kan det ju ta ett tag. Jag måste bara förstå det på riktigt. Jag är husägare! På Sveriges vackraste ö dessutom. Så knäppt och fint. Och livsomvälvande läskigt. Speciellt för en stadsråtta som jag, som är van vid att få allt klart och fixat. Nu sitter jag här på trappan i mitt livsprojekt. Jag borde bara andas, men istället rycker det i kofoten, hehe. Translation: Mixed feelings about arriving to our new, completely empty house in rain yesterday. Today - sun and som renovation!
