Hej och god morgon! Jag sitter i vardagsrummet i vårt Gotlandshus och skriver. Klockan är inte sju än så jag är uppe själv. Det är jag och solen som är morgonpigga. Tankarna är så klara så här dags, de har inte grumlats till av måsten och tvivel. Jag är en grundglad person och vaknar oftast så, naivt inställd till livet och till dagen. Jag minns en av de finaste komplimangerna jag fått i mitt liv, det var av en kille jag var tillsammans med när jag gick i nian. Han var, eller är ska man väl säga för det har ju gått åt rätt håll för honom efter att vi gick i högstadiet, väldigt intellektuell så jag lyssnade noga på varje ord han sa. Du har ett gott hjärta sa han till mig. Jag brukar tänka på det ibland när jag behöver. Inte för att det han sa måste vara en sanning, men att säga så till någon när man är sexton är att bygga en sköld kring en sviktande självkänsla och ge en present att plocka fram tjugo år senare när det kan behövas. Jag tvivlar ofta på min förmåga. Speciellt så här års. Det är svårt att hinna med och räcka till. Jobbgrejer som i en arbetsmiljö är knepiga men lösningsbara blir riktigt stora när de kommer från vänster mitt i ett sommarliv. Jag får såklart skylla mig själv som åker hit så här tidigt, men det är som att jag glömmer eller offrar välmåendet för att få en dos av Gotland. Jag vaknar ändå alltid tillfreds här. I tystnaden och solen. Härom dagen fick jag iallafall känna mig duglig. Lynn hade ett ögonblick där vi behövde vara lite mer föräldrar och jag fick insikten om att jag lever med två väldigt stabila killar. Det är sällan jag får glänsa med min förmåga att lyssna och visa omtanke om den som känner stora känslor. Det hade kanske varit annorlunda om vi fått fler barn, eller ett barn som är mer som mig än som Pontus. Det är tankar som far runt mitt huvud när det stormar där inne i juni. Jag längtar tills det lägger sig, tills semestertomheten i mailen kommer, tills jag är tillräckligt grusig av sand för att orka bry mig och till boken jag läser är den värld jag helst vill vara i. Inte alla andra på en gång. Det är verkligen en trist känsla att känna skam. Men så är det när man har ett gott hjärta, intalar jag mig. Roligt att man går i terapi i många år för att finna självkänsla så är det en mening som en pojkvän kanske sa till en när man var 16 som sätter sig mest ändå. Kanske för att han inte behövde säga så alls. Kanske för att det var första gången jag hörde det då och det var allt jag längtade efter. Min farmor dog för någon vecka sedan. Oma ♥️. Det hände både snabbt och långsamt. Hon blev 89 år men det är som att hon var 60 fram tills hon var 89. Jag träffade inte henne särskilt mycket på slutet men minns i julas när vi var där och åt räksmörgåsar och tittade på gamla fotografier. Pappa la upp en så fin bild och text på henne på sin Instagram och jag satt här i Gotlandsträdgården och grät. Kanske för att jag mindes henne som hon var när jag var liten. Kanske för att det är så fint att se sin pappa visa känslor. Kanske för att jag tänkte på att vi alla har ett gott hjärta där inne. Det är så orättvist bara hur vi får växa upp. Vissa barn bäddas ner i sängar i Gotlandshus och önskar kladdkaka och minigolf till sin födelsedag medan andra barn får gå till fots mellan Emden och Dresden och lämna allt de äger och har. Se en stad brinna. Lämna den och fly. Bli med barn med herrn i huset där man jobbar och sen fly igen. Med lilla pappa på armen. Nu när vi ska flytta tittar jag en del på bilder från den första sommaren här i Gotlandshuset. Jag var på en så konstig plats. Nyopererad och desperat sökande efter ro. Lynn var så liten. Massor har hänt sen dess. Men juni är som vanligt en gåta.
