Gomorron. Idag börjar dagen med ett vykort från en typisk dag i mitt hus. Från Miras Gotland. Familjebild. Här framför min groggveranda; nyrenoverad i crossover-style mellan shabby ancient chick till höger och shabby scab till vänster. Byggnadsvård när den är som mest nytänkande. Är ändå färgblind, who cares. Annars har detta ställe allt man kan önska för ett kattaktigt leverne, som infinity-sandlådan på baksidan. Min mor var ett stilleben, ibland faller jag in i hennes gamla mönster. Är det inte märkligt ändå. Hur mycket är arv, hur mycket miljö? Isabella Rosselini, min favoritskådespelerska, satte fingret på det en gång. Eller var det Ingrid Bergman? Ja, herre min je, tänk vad tiden går men minnet består! Gotland tar verkligen fram mina konstnärliga sidor. Här. En Mondrian. I naturen igen då, där är det ändå pantern i mig som sätter tassen före den andra. Jag säger som David Attenburroughgh. Cats - the most marvelous creatures in the galaxy. There are more brain cells in a cat than in all of the suns in the Milky Way combined. If it has eaten a mouse recently, a part of them are from their remains. Jag har aldrig ätit möss. Vulgärt. En katt måste också vara ninja i bushen. Här gäckar jag min familj när de försöker backa ut från uppfarten. Jag låter dem inte, utan de får stanna där de är. I huset vet jag var jag har dem, det är bra. Vem vill inte va i ett hus förresten? Det är bra. En lägenhet är som ett hus utan utomhus runtom. Allt man behöver, hur smidigt som helst. Nåja, ibland ska väl erkännas att även jag försvinner lite väl länge. Tagit en liten sväng i trädgårdarna runtomkring, blängt åt någon liten rabbis. Saknaden och oron familjen känner då är extrem, och de blir överlyckliga när jag annonserar min återvändo. Hungrig som en varg är jag då, men familjen har mat som är djur uppskuret i små, små bitar. Bitar som det växande barnet åt när han var liten. PÅKOMMEN! Javisst, haha - jag minns. En katt minns allt! Till efterrätt, gräs. Och gos. Purrrrrrr. När jag over-steppat mina boundaries är det dags att gå ut igen. Jaha, det var mitt lilla vykort från en dag här från Gotland. Jag undrar hur långt det sträcker sig utanför trädgårdens staket. Min far sa alltid: Mira, försök att förstå, när vi dör blir våra kroppar till ost, och mössen äter osten. Och så hör vi alla samman i the circle of life. Mitt livs hårda slit fortsätter. Vi hörs.
