Nu är jag hemma i stan igen, på söder i varma Stockholm. Det är en annan luft här, allt ligger tätare. Fastän jag har fönstren öppna och vi bor på fjärde våningen är luften stilla i lägenheten. Lykke som hyrt den och snällt tagit hand om den medan vi varit borta har lämnat små gulliga spår efter sig i form av amerikanska tändsticksaskar, glömda smågodispåsar och en duplogubbe i mitt nattduksbord. Fint att det levts här medan vi varit borta. Men denna sommaren kändes det ännu mindre att komma hem än förra. Det kändes bekant och vårt, men knappt mer hem än Gotland. Förra sommaren var svår i huset. Iallafall första tiden. Jag hade många storgråt, kände mig skör och inte sams med huset alls. Orolig, stressad. I år var det en helt annan känsla att komma fram i juni. Solen sken, min mamma var med och varje rum varsamt fixat av oss för att kännas som hemma. Förra året såg jag plastmattor i groventrén som störde mig, nojade över småsaker och stora saker. I år har det varit helt andra grejer som upptagit min tankekraft. Redan i juli började vattennivån i vår brunn sjunka, trycket var lågt och i takt med att gästerna anlände blev det sämre och sämre. Det var som allra värst när det inte regnat på ön på en månad, och min geist var borta. Det är svårt att känna mysig värdinnero med härliga kompisar på besök och inget vatten i kranen. Men de verkade glada, och så fort det regnade kom vattnet tillbaka. I år tog det som vanligt ett par veckor innan jag kom ner i varv på riktigt. Jag vet att alla menar väl, men det gjorde det bara svårare när människor jag inte känner berättade för mig på Instagram att jag inte verkade ha semester "på riktigt" och borde "varva ner" etc. För det enda sånt gör med mig är att elda på hetsen inifrån och inte finna ro någonstans. Jag vill alltid göra allt på mitt sätt, speciellt när det kommer till mig själv. Och som vanligt, efter ett par veckor, infann sig semestergråten och efter den kom lugnet. Den går inte att skynda på. Jag vet det varje år. Det tar sin tid sen kommer den av sig själv. Jag bloggar, fixar, loppisfyndar eller projektar inte mindre efter den infunnit sig, men jag gör det med ett leende på läpparna och vissel i mungipan. Semester har aldrig varit min familjs grej, men att få vara i vårt mysiga hus på Gotland varje dag i åtta veckor med varandra, det är lyx. Så nu när jag tittar tillbaka på en lång sommar på Gotland kan jag lugnt säga att jag älskar huset lite mer. Jag har lärt mig att vi kanske behöver fler ensamdagar mellan gästerna, för att ta igen oss och ha lite "vardag". Jag vet också att jag i framtiden vill ha mer tid till de som bor på ön. Härom dagen fick jag ett sms från min kompis som berättade att hon också köpt hus i närheten! Så glad för det. Jag loppisfyndade bättre detta året, hann mer med huset invärtes. Men trädgården lämnades exakt som den var iom torkan gick det inte att göra något där, det vill jag ha revansch på nästa år. Då kommer vi också till ett hus som är färdiginrett, med nyrenoverat badrum och alla rummen klara. Då finns det tid för utomhus. I år har jag badat som aldrig förr, det har varit oerhört varmt i både luft och hav. Jag har sprungit varje dag, varit full noll gånger men druckit många glas iskallt rött naturvin (ny grej för mig). Jag hjulade för första gången på flera år. Kunde det samt stå på händer fortfarande tydligen! Andra sommaren med hus har gått och jag minns knappt hur det var innan vi hade det. Smartaste vi gjort var att köpa ett hus och därmed ge oss själva en bunt långa somrar tillsammans. Våra traditioner, minnen, vardagsvanor och livsprojekt. Vårt ansvar att förvalta något stort och hundraårigt. Våran ynnest att få skörda frukten av gammalt arbete. Min dröm att ha något att längta till.
