I juni när jag var som mest stressad och faktiskt inte alls mådde särskilt bra (som jag ju aldrig gör på försommaren så det kommer inte som en chock) bestämde jag mig för att verkligen ta tillvara på det långa sommarlovet och springa mycket. Mer än jag någonsin sprungit. Ni som följt mig vet ju att min löparhistoria är kort men kärleksfull. När jag var yngre tränade mina föräldrar mycket och försökte ofta få med mig. Det lockade inte alls. Min gympalärare trodde jag hade astma för jag var så dålig och det längsta jag någonsin sprungit innan vuxen ålder var 800 meter och det var knappt att jag klarade mig över mållinjen. Jag har helt enkelt alltid sett mig själv som en person som är fruktansvärt usel på att springa och att träning är ett nödvändigt ont folk gör för att bli smala eller för att de är beroende. Det kan iallafall inte vara skönt för någon. Bara pina. Att hitta löpningen var inte något jag någonsin trodde skulle hända mig. Men när jag på eget initiativ började testa att springa en sommar, kort och vääääldigt långsamt, insåg jag att det fanns något där som jag inte visste att man kunde känna. Lycka tror jag att det var. Rushormoner som sköljde över mig. Jag kunde helt plötsligt använda mig av hela min hjärna. Blodflödet nådde ändå in. Jag stannade ofta och skrev ner saker jag kom på och oavsett hur jag mått innan var jag glad när jag kom hem. Löpning var helt enkelt min grej. Vem hade kunnat tro! Bästa botemedlet efter en megastressig och tuff vår var helt enkelt en riktig springsommar! Alla förutsättningar finns ju på Gotland. Bakom vårt hus ligger slingriga grusvägar runt åkrar och gårdar. Det finns olika vägar ner till vattnet och skogar. Jag bestämde mig alltså i juni för att springa så mycket jag bara ville. Varje dag med en vilodag, söndag. Kunde jag klara det? Hur skulle kroppen kännas? Om kroppen vill så gör jag det. Så jag tog sats. För att inte bli uttråkad varvade jag mellan några olika rundor och sträckor. De vanligaste är det som jag kallar stora rundan som är 8,7 km och den kortare som är 6,7 km. Fram och tillbaka till stora vägen är 4,5 km. Stora rundan plus en sväng blir milen. Det sprang jag tre gånger totalt. Det är lite för långt och tråkigt tycker jag. Ner till havet är prick 5 km och ner till Folhammar genom skogen är 6 km. Oftast springer jag tidig morgon innan frukost eller innan middagen. Det går inte att vara för mätt för då är det inte skönt. Jag springer långsamt och alltid med en podcast i lurarna. Gärna Alex & Sigge, Fredagspodden, Är din pappa singel eller Ursäkta. Den härligaste känslan är att få springa rakt ner i havet. Ibland har det varit ösregn men nästan alltid vackert väder. Det har liksom alltid varit härligt att komma iväg. Det är nämligen bara för min skull. En present till mig själv från mig själv. Lycka i liten dos som pytsas ut alldeles gratis och lämnar mig med en känsla av att bara vara människa. Kött och blod. Jag tävlar inte mot mig själv. Jag mäter inte med någon annan. Fort går det ej. Men jag sprang nästan varje dag hela sommaren. Det unnade jag mig. Nu mår jag så himla himla mycket bättre än i juni. Det är en helt annan känsla i min kropp nu. Lugn, mjuk, snäll, öppen. Att springa för mig är ju inte bara träning. Det är en stund som jag ger mig själv fri från allt annat som kan locka, pocka, peta, tycka, tänka. Det är bara jag och grusvägen. I höst ska jag försöka springa även i stan. Även om jag tycker att det är otroligt tråkigt och inte alls samma sak. Jag hamnar inte i mig själv helt enkelt utan fylls av andra intryck. På måndagar tränar jag Megaformer på Becore med min kompis Amina som älskar att träna så henne har jag tagit rygg på. Det är alltid bra att kroka an en kompis som är mer pepp på att träna än en själv. Att vara den som frågar varje gång är utmattande. Jag funderar också på att börja med yoga. Det skulle nog vara den perfekta kombinationen för mig. Löpning, styrka och yoga. Hela jag får kärlek! <3 Hur är er relation till träning och löpning? Har ni hittat ett sätt som passar er? Puss!
