Jag har glömt hur mycket kroppen är i fokus på sommaren. Små saker händer hela tiden. Resten av året är jag inte lika medveten om den. Ibland använder jag den och känner in för större saker, svettas på ett gympass eller njuter i ett varmt bad men på sommaren är det små saker hela tiden som känns. Ett finger som skärs upp av en kniv, en nagel som går av i trädgårdslandet, myggbett över hela knäna, ett skavsår från träskorna, en fästing som kryper och kittlas och måste bort. Solbränd hy och frasigt saltvattenshår. Igår sprang jag för första gången på hela sommaren. Genom skog och över fält. Ner mot vattnet. Jag älskar att spring till havet för då är det lätt nerförsbacke hela tiden. Den allra skönaste sträckan är den krokiga lilla skogsstigen mot campingplatsen. Det är så himla mycket sommar där. Packad jord med rötter att hålla koll på så man inte snubblar. Enorma ormbunkar på varje sida sen glada sommargäster med vikta handdukar på pakethållaren och solhattar på väg ner till vattnet. Jag sprang ner till bangolfbanan och mötte de andra där. Lynn hade önskat sig det i tidig födelsedagspresent. Imorgon fyller han sju år. Jag funderar på hur jag ska göra hans födelsedag så fantastisk som möjligt. Jag tror att morgonen är nyckeln. Ögonblicket när han vaknar. Jag ska dekorera hela sovrummet med banderoller och vimplar när han sover så han får vakna i en födelsedagsvärld. Jag tänker mig att sju år är något alldeles speciellt. Inte liten på något sätt längre. Nästan. Han uppskattar saker, har sina egna rutiner och vet vad han gillar. Hans värld är så stor och spännande. Jag tittar ner på min kropp och den är fläckig av brun utan sol. Det är så svårt att smörja in sig, kanske det svåraste man kan göra fint. Jag har bruna handflator, ett supersolbränt ansikte och ränder på sidorna av benen. Jag är ingen noggrann person, det går helt enkelt inte att göra snyggt för mig. Men det är så roligt att testa, starta upp och slå till. Bara göra. Det ger mig så mycket energi. Att det ska bli perfekt är inte lika noga, bara saker blir gjort. Tänk vad lite man skulle gjort om kravet var att allt skulle bli perfekt. Så här i slutet av juni sköljer det alltid över mig hur tacksam man måste vara. För att solen går upp på morgonen över en trygg plats som är vår, för att jag inte är sjuk eller deprimerad, för att Lynn och Pontus är glada och nöjda, för att allt går ihop och tänker man inte alldeles för hårt finns det inget som gör ont. Bara små sår och röda prickar här och där, en skärsår på ett pekfinger och värdsliga problem om vems tur det är att ta disken. Sommaren är skön. Det är nuet och ibland sen:et. Det finns alltid något i mig som längtar framåt, vill göra och uppleva. Men jag fantiserar istället. Springer genom skogen och tänker på drömmar och möjligheter som finns. Stora saker jag vill känna och uppleva. Lära mig. Saker som inte ligger i mina händer. Tills de gör det ska jag njuta av sommaren. Klä ett sovrum i girlanger och fira min sjuåring, springa i skogen, läsa i boken och rensa i odlingslådorna. Få sorgkanter under naglarna, skoskav och myggbett. Känna havets kyla över hela kroppen när jag hoppar i från kanten av bryggan och rota fram plåster med Bamse på att vira runt mitt finger. Ingenting, det är alltet.
