God morgon! Solen håller på att gå upp bakom äppelträden och det är sista kyliga morgonen i Gotlandshuset. Runt mig ligger leksaker, kläder, böcker och gamla vattenglas. Hade vi varit själva hade jag plockat konstant, man ser verkligen sina trygghetsmönster när man är med andra familjer. Jag tänkte testa lite olika skrivsätt här i inlägget idag eftersom ni önskat mer luft i textinläggen. Vi testar med fler styckesindelningar och radbrott så kan ni ju säga till hur ni upplever det med luft, banners och läsbarheten. Oktober är här och kanske är jag mer höstsugen är någonsin. Hemma har jag projekt med små bord där vinflaskor ska stå och trängas med trevekade blockljus, en lurvig stor fåtölj är på väg till oss som den sista pusselbiten i vardagsrummet och medan vi är här på Gotland installerar vår vss-are elementen och det är det sista som sker med vår lägenhet. Kanske borde vi måla om hallen för på de väggarna har Lynn målat med röd penna men att måla väggar känns inte som en renovering eller något som hänger över en, bara som njut och något att själv pyssla med sakta över tid. Sen när senhösten är här på riktigt med mörker och dis är vår lägenhet klar. Två år tog det. Så lång tid tar det ju att få till ett hem, tycker ni inte? Det utvecklas över tid såklart men först efter ett par år börjar det kännas hemma. När jag var yngre brydde jag mig inte särskilt mycket om hemmet. Att vara ute, på bar eller café, med vänner och i sammanhang var det som kändes tryggt. Ses varje onsdag på café T vid Gamla stans tunnelbana och dricka rabarber grädd-te och spela kort. Trygghet var bort från hemmet. Min lilla etta på Samaritgränd var mest en förvaringsplats för mina saker som jag behövde. Kläder och prylar. I hallen hade jag en fast telefon så mormor kunde ringa mig och på väggarna hängde färgglada Pommac-affisher. I badrummet spexade jag till det vita kaklet med små plastprickar man kunde dekorera dom med. Det skulle bara vara glatt och kul, tryggt och mysigt var inte nått jag tänkte på värst mycket. Nu känner jag att hemmet kanske är min viktigaste plats. Det är tufft att bli äldre, att känna alla känslorna och inte längre bara för en själv och nån kille man gillar utan för ett barn, släktingar, folk som dör, sjukdom och oro för jobb och pandemi. Vad i hela friden, var det detta mina föräldrar varnade mig för när jag ville bli stor så fort? Fast andra saker känns som en otrolig lättnad med att äntligen vara 35 och inte 25 längre. Vänskap. Jag får svindel när jag tänker sån att mina bästisar och jag varit tighta i 15 år. Att det som kanske var lite oroligt förut är helt och fullt borta. Jag är så trygg med dom att jag skulle kunna somna sittande, men samtidigt vill jag ge dom mitt bästa varje gång vi hänger. Kom ni ihåg att jag skulle fokusera på att vara modig med vänner den här hösten? Eller jag tror jag nämnde det iallafall. Nu har jag sträckt ut handen till nya personer och det ska bli så kul att träffa dom, dricka vin, äta middag och umgås. Jag blir tokig när jag tänker på alla potentiella underbart roliga bästisar som bara hänger runt i min feed men som jag skulle kunna träffas fysiskt med. Att dm-a med folk, vara mkt i telefonen och prata har jag insett inte är för mig. Att ses en enda gång kan leda till så mycket mer. Det är nog den där känslan av trygghet, att jag kan vara prick mig själv hundra procent, som jag bara får när man sitter öga mot öga och pratar. Därför kanske det är konstigt att jag bloggar när jag tänker efter. Eller logiskt. Jag söker kanske den där träffas på riktigt-känslan fastän vi pratar så här? Vill bara att vi ska vara vänner på riktigt. Men är det ens tillåtet at vara en sån softis? Tur att det är jag som bestämmer här då, all softis alloud. Utanför fönstret är det ljusblått och brandgult. Solen stiger sakta upp och det verkar bli bra väder idag igen. Vi ska till Visby och härja runt med alla kids och äta på Bakfickan innan vi tar båten till Stockholm igen. Hösten är så mysig både på landet och i stan. Här får leksaker ligga överallt och på bänkskivan står vin och väntar medan man hackar grönsaker och lyssnar på jazz. I stan är det rent och städat, jag vill stoppa maffiga svartkålsknippen i vas och duka upp med dubbla tallrikar och bordstabletter. Fylla köket med grönsaker, hälla upp te i enkla vita koppar, planera höstens utflykter. Nästa lediga helg är i november. Föst ska vi till Sofia i Norrköping och sen Danmark. I veckan som kommer vill jag laga chevre chaud som på Beau marché, råraka som på Bistro Süd och min tahinidoftande currygryta med zucchini, potatis och rostade kikärtor. Hösten är för utflykter, trygghet och mat. Tycker ni inte? Puss! Svartkål i vas hos John Derian. Dukning hos Sofia Wood, en av de finast fotade inläggen av Mira Wickman. En dansk trädgård jag snart kommer strosa i. Den perfekta rårakan, enkel och unnig höstmat. Det lilla vinbordet jag inspirerats av. Ett Hem av Alisa Larsen. Vegetarisk curryhöstgryta för den som vill äta något varmt och snällt men med massa smak, Receptet finns här, spara gärna ner för framtiden. Lovar, det är verkligen otroligt gott. Puss!
