God morgon och glad måndag, ny vecka! På sommaren lever jag veckovis mer än någonsin. Dagarna är ganska lika, men veckorna räknas. Nu har två av nio veckor här på Gotland passerat och det är en extra skön plats att befinna sig på tycker jag. De första trevande veckorna är förbi, lunken har infunnit sig och jag har både i kropp och själv landat i semesterläge. Varje morgon har vi samma rutin. Vi går upp när solen väcker oss genom gardinerna, sen på med badkläder under sköna sommarplagg som oftast är samma varje dag. Jag har med mig massa kläder från stan men använder ändå helst bara den vita korta bomullskjolen med resår i midjan som jag hittade på en loppis för några år sedan och som bor här året runt i svarta byrån. En kjol som säkert egentligen är en underklädeskjol men som är lätt att byta om under, skön och funkar med det mesta. Aldrig är man så snygg som när man struntar i hur man ser ut, eller hur? Håret får vara vilt nu, solbrännan börjar landa och jag tittar inte på mig själv så noga, vilket kanske gör att jag är mer mig själv än på länge. Poserringarna får vila, kroppen är full av myggbett (jag har 42 st i högra knävecket) och linserna är ändå disiga av saltvatten så allt är suddigt i kanterna. Jag funderar på småsaker, tar mig den tiden. Tänker på hur jag vill att livet ska vara. Mer vänner, nya vänner, landar jag i. Inte så tryggt och litet. Kanske har jag minskat min värld mer än jag tänkt det här året som gått. Hålla i det som är nära så som man gör när man behöver ta skydd. Som jag är van vid. Men så fort jag öppnar lite extra, hänger med nya personer och släpper på kontrollen blir det underbart. Mitt bästa jag kommer fram. Det kräver en liten insats, men det är det värt. Jag väljer bort mobilen också när jag ligger ner och bara är. Det låter fånigt men för mig krävs det ett aktivt beslut för att inte scrolla varje vilostund. Det är nog nyttigare än man tror att bara ha tråkigt några minuter. Jag drar mig från att redigera hundra bilder från en dag förra veckan. Vill hellre bara titta in och säga hej. Det känns mer sant, det är så livet är nu. Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för mig är att Lynns barnsäng är borta ur vårt sovrum nu. Han började ju sova i sin egna stora säng i sitt eget rum i våras men den lilla växasängen som jag målade om i trädgården sommaren 2017, första sommaren vi hade här i huset när allt var nytt, livet var skört och Lynn bara var ett år nyss fyllda har stått kvar i vårt sovrum tills nu. Det är dags. En stor fransk antik spegel som jag hittade på Ala gård har flyttat in och lilla sängen bor där uppe i ett av gästrummen. Den får vara till andra småbarn nu. Älskade gamla och nya vänner. Det känns lite vemodigt men kanske också symboliskt att det blev en stor antik fransk spegel där istället. Dags att se sig själv? Ge sig själv lite kärlek i form av bohemisk, parisisk sensualism och intellektuell stimulans? Åka till Paris? Dricka rödvin ur små glas, låta håret vara lockigt och vilt som det vill och hitta tillbaka till sig själv som man verkligen är? Time will tell. Nu börjar vecka tre av sommaren. Puss.
