Igår på Närsholmen i förmiddagsblåsten tog vi den här bilden och den fick mig att tänka lite. Kanske för att den ser så gammeldags ut, som något ur ett fotoalbum. Jag har en sjal i håret och exakt så här såg min mamma och Pontus mamma ut på 80-talet när vi var små. Sen började jag fundera på den tiden, den här tiden när barnen är små. Eller barnet för min del då. Hur allting blev. En svindlande tanke av tid sköljde över mig och jag tänkte på om Pontus och jag kommer hålla ihop hela livet, är det möjligt? Om vi gör det, varför vi? Är det för att vi varit med om så mycket jobbiga saker, är rätt bekväma och alltid planerar framtiden ihop? Är det tur? Och tänk att det blev Lynn. Hur kommer han vara när han blir vuxen? Hur kommer vi vara? Kanske bor Pontus och jag inte inne i stan längre, kanske har vi flyttat ut till ett spännande hus med stora fönster rakt ut i naturen och har Laminofåtöljer och fina rosor i trädgården. Så som jag föreställer mig alla över 60 som har ett härligt liv har det. En idealbild som kanske inte finns, bara i de danska serierna jag tittar på. Och så Lynn då, hur kommer han se på oss? Hans föräldrar och på att han inte fick några syskon. Kommer han förstå? Kommer han ens tänka på det eller kommer det prägla hela hans liv? Jag läste en Instagrampost om klimat och barn och i den kontexten pratas det ofta om barn som något man väljer, och även om ett barn som ickeexisterande ideal som därför måste dissikeras. Barn har rätt till syskon, det är egoistiskt att bara vilja ha ett barn. Förutom om man inte kan få fler då. Vilket såklart spär på normen om två, trebarnsfamiljens överlägsenhet. Fler barn, mer kärlek. För ingen kan ju tänka sig livet utan de barnen de redan fått. Tillbaka till åldrandet och tidens svindlande känsla. Det som fastnade i mig hårdast när jag blev förälder var hur tiden direkt började synas, som ett timglas med sand som sakta kunde rinna ur. Varje dag var en dag förbi med honom som liten. Nu växer han och jag blir äldre. Jag förstår att man vill ha fler barn om man kan, det är ju ett sätt att dra tillbaka tidsbandet en liten stund, få en chans till. När jag sen sprang på eftermiddagen hade jag bilden på näthinnan igen. Vi ser så glada ut. Vi är glada här. Eller nej. Vi är inte glada, vi är lyckliga. Det händer något med Pontus sekunden han kommer till ön. Han sprudlar och känner sig viktig. Viktig för äppelträden och trädgården, huset och grannarna. Här stannar man och pratar med varandra, respekterar äldre och lever exakt så som han gjorde när han växte upp. Och nu ser jag ut som hans mamma på bilden. Och min mamma. Allas mamma. Jag tänker att om jag blir påkörd här på grusvägen nu kanske Pontus väljer den här bilden till begravningen. Inte en där jag är ensam. Utan en där vi är tre. Plus att det då skulle vara den sista bilden på mig innan olyckan. Jag inser att jag drömde en mardröm inatt. Hjärtat klapprar och jag är så där stressad över inget som jag är när vi precis kommit till ön. Det finns inga måsten. Det stressar mig. Jag springer av mig känslan. Jag tänker på det Pontus sa i bilen istället. Att han är så himla kär i mig. Jag både skäms och blir lycklig av det. Jag förtjänar såklart inte det. Men vad ska jag göra? Lika bra att bara vara tacksam, det är det enda klädsamma. Vi får se hur det blir med allt. Man vet ju aldrig. Lika bra att försöka njuta under tiden. Komma hit så ofta det går innan Lynn får skolplikt, göra galetter, pajer och lägga in plommonen, låta Pontus göra must. Se tiden rimma iväg. Samtidigt som man står mitt i den. Blir äldre. Lever på. Springer, mustar och stannar upp för en bild då och då.
