Jag får mail då och då från tjejer som varit med om samma sak som jag. Kanske är det exakt likadant. Vi har en son som föddes samtidigt, fick vår diagnos samtidigt och har opererats på samma sätt. Ibland är det lite mer olika, något barn mer eller mindre, något år hit och dit, men alltid samma påstående eller fråga. Att jag verkar så lycklig ändå. Hur gick det till? Så jag tänkte att jag ska lyfta lite på det privata locket idag och lufta, för om det hjälper någon annan med dödsångest där ute gör jag ju något vettigt. Och det har jag lovat att jag ska använda den här bloggen mer till. Även om jag vet att jag känner mig lite obekväm på detta ämnet, jag vill inte bli skriven om, jag vill berätta min egen historia. Först så vill jag säga att ja, jag är lycklig nu. På riktigt! Det är rätt otroligt, men fint. Det har också varit en hård kamp. Inte bara sen den 26 dec 2016 när jag fick mitt besked utan sen jag var liten. För allt hänger ihop. För mig handlar det om att jag började min terapibana när det gick åt skogen med en bästis. Jag vällde ur mig allt jag borde sagt till en terapeut till henne på fyllan istället för att bearbeta det hos någon annan först och sen ta upp i sansad ton. Jag fick ta smällen och insåg att jag inte mår bra av att vara full, jag har för mycket känslor inombords för att klara det på ett vettigt sätt. Dessutom var detta i samma veva som mina föräldrars skilsmässa. Och även om jag inte trodde att det tog hårt på mig då så satte det mig ur spel och var starten på en lång genomgång om vem jag är. Vem är jag utan en hel familj? Vad vill jag ha av livet? Vad är det där inne som gnager? Så jag började gå i schematerapi, sen familjeterapi och när jag blev gravid 2015 slutade jag. 2016 var ett omtumlande år, minst sagt. Jag blev mamma, jag blev sjuk. Jag kände ilska för att inget av alla cellprov hade visat något, jag kände mig lurad och rädd. Jag hade en liten 6-månadersbebis och vips fanns hela min familj där. Hel och stöttande. Jag tror mycket av lyckan som kom sen efter att jag slutade vara rädd för att dö har med familjen att göra. Att det som varit trasigt hela mitt liv, inom mig, blev helt när vi var samlade. Att jag kunde säga vad jag kände, våga vara mig själv, vågade vara sårbar framför allt. All den där perfektheten lades på is, det gick inte att vara tuff när man inte kunde sova av rädsla för att inte hinna se sin sons första tänder. Att bli lycklig efter sorg är ingen pang bom grej. För mig har det varit en försiktig resa mot hopp och också en insikt om att det jag har är ovärderligt. Det är också så fånigt klyschigt som att komma till insikt om att man har ett öde. Vissa grejer var inte ämnat för mig. Under detta livet kommer jag inte kunna göra vissa saker, men eftersom jag varit med om det jag har kanske jag är en bättre mamma? En mer kärleksfull fru? Lyckligare människa? Inte för att jag tänker, vilken tur att det hände precis, men jag tänker att det gick bra. Här på andra sidan sorgen är det ljust och hoppfullt. Jag tänker att sen när jag är gammal och ser tillbaka på de mörka åren kommer jag vara snäll mot mig själv, och Pontus. Vi kämpade på så bra. Höll ihop vår familj och hjälptes åt. Jag känner mig som en bättre kompis också. Jag blev mer ödmjuk av terapin och att vara sjuk tog fram svaga sidor i mig som mina kompisar kanske behövde se. Till sist handlar det om att släppa kontrollen. Det är så mycket skönare att leva då. Den bilden jag hade av mitt liv och hur saker skulle se ut krossades ju ändå redan i tonåren, hehe cynisk, men det finns något spännande i att inte veta vad som händer sen. Jag är så oerhört privilegierad att ha människor jag bryr mig om som också bryr sig om mig. Som är villiga att äta take out indiskt varje dag i veckan och kolla animerade filmer och spola förbi allt jobbigt. Det har varit lite som när min bästis Caroline tog livet av sig när vi var 21. Då samlades vi alla tjejerna i Emmis lägenhet och åt sura körsbär och kollade på Sunes sommar. Man behöver backa när livet utmanar, och där i skapas nya alternativa vägar att leva livet på. Jag blev modigare, vågade kontakta Sofia och fråga om hon ville bli min kompis och starta podd med mig, det kändes ok när Äntligen hemma från en dag till en annan lades ner, för jag hade varit med om värre. Min hemska förlossning blev skimrande i minnet för jag kommer bara ha en. Och slutligen och viktigast är jag snällare mot mig själv. Och kanske andra. Men allt detta fina finns bara för att jag inte är rädd längre. I rädslan är man inte modig, man bara härdar ut. Jag lever ett så oerhört lyxigt liv. Jag försöker se på alla aspekter med njut i blicken. Tar in allt. Blir sur och ledsen ibland såklart, och låter det komma fram då. Jag har bestämt att jag inte vill prata om detta så mycket, för en grej som också hjälp till är den här bloggen. Att få fortsätta som vanligt, se det fina i små instagrambilder och blomsterarrangemang. Drömma om nya sängkläder och visa gulliga bilder på min familj från söndagspromenaden. Det låter så dramatisk när jag skriver och för mig har det såklart varit det. Men man måste komma ihåg att alla bär på sin historia, och har man inte varit med om något stort än så kommer det troligtvis. Det är ens öde att leva. Lika bra att göra det så bra man kan. Jag är inte lycklig jämt, inte upplyst eller pånyttfödd. Jag är samma person, gillar samma saker och irriterar mig på samma. Älskar vintage, är inte 100% vettig förebild. Men jag gillar nog mig själv mer idag än för fem år sedan. Det är en skön känsla, och det är man kanske värd efter alla jobbiga.
