Jag växte ju upp i Göteborg men flyttade med mamma, pappa och lillebror till Stockholm och Östermalm när jag var 10 år. Det första jag gjorde var att bli påkörd på Valhallavägen och sen kände jag mig välkomnad i huvudstaden. Vi bodde i en väldigt flott lägenhet på Grev Turegetan i Stockholm, och som ni ser på mäklarbilderna när lägenheten skulle säljas var mina föräldrars inredningsstil inte särskilt lik andras i samma kvarter. Det har såklart format mig. Pappa började med ett pilla bort all vit lackfärg på stuckaturen för "stuckatur ska aldrig vara vit". Mamma satte upp orangea spetsgardiner och en röd julstjärna hängde i fönstret året runt. Små knäppa tavlor på väggarna, svinfina förstås, men det förstod jag inte då. Gröna rummet blev väldigt grönt. Precis som gröna badrummet. Gissar att det inte längre ser ut så här. Mina föräldrar ville ha det mörkt och murrigt när andra hade ljust och fräscht. Tvärt om är alltid bäst. Annorlunda och gärna lite fel. I detta rummet hade vi på riktigt typ inga andra möbler än denna gruppen. Otänkbart idag. Nu ska härliga små hyllor och skåp pryda varje hörn. Sovrummet var mönstrat och med samma sorts 60-talsgardin. Sängen var väldigt typisk mina föräldrar. Lite Amerikansk kitsch möter Italienskt möter husvagn typ. Plastmattan på golvet i köket fick sitta kvar och på varje bord en liten duk. Så när jag var 19 år och flyttade hemifrån hade jag det i bagaget. Det finns knappt några bilder från min allra första lägenhet, men den låg iallafall på Samaritgränd, var en etta utan alkov men med tre fönster i rad, på 24 kvm. Eftersom många andra fortfarande bodde hemma hade vi alltid förfest hos mig. Jag älskade vintageklänningar redan då och hade garderoben full. Min inredningssmak var väl obefintlig. Allt handlade om kläder och fest. Men jag hade mammas velourkonst på väggarna och en och annan poster, som man ju hade. Minns att jag älskade den här clownmobilen och hängde den i köket. Konstigaste nån 19-åring någonsin gjort. Redan efter något år, när jag var 22, flyttade jag ner två våningar i samma hus till en 1,5:a med sovalkov på 45 kvm. Tapeterna där var helst ljuvliga och jag började äntligen tycka om att inreda min drömlägenhet. Mammas velourkonst på väggen, loppisfyndade möbler och gulligt var ledorden. Härlig mix med blommig soffa och hippa neonkuddar från första H&M homekollektionen. Billigt och gulligt var det enda jag brydde mig om. Och helst bloggigt. Då var Lula hett och jag ville vara precis som Alix Cherry blosson girl. Allt skulle vara med en touch av Paris. 2009 brann det i min tjocktv och hela lägenheten förstördes inväsrtes. När jag skulle välja tapet tog jag den billigaste och mest diskreta men fortsatte samma inredningsstil. Loppisfyndad soffa från Röda korset som var helt trasig men fixades till med blommigt tyg. Ett rosa piano jag fått som killar jag drog hem kunde spela på. Mycket uppställda små grejer. Kameror och porslinskatter. Foto på mamma och designigt bord från Åhléns. Klubbor i ett dricksglas, dåtidens stilleben. Min brudklänning på väggen också! Det fanns ändå något fantastiskt med den här tiden och stilen. Den beskrev verkligen mitt liv då. 22, nykär, älskade mitt jobb med vintage och PR på Beyond Retro, drömmar om Paris och stordåd, längtan efter äventyr. Allt trängdes, allt fick vara med. I sovalkoven såg det ut så här. Jag gillade färg då. Och hade en del klänningar. Monki var helt nytt och coolt så en kudde därifrån skulle man ju ha. Köket blev turkost. Jag hade tydligen svårt med rejäla möbler. Jag minns starkt den här perioden när House doctor-stilen var helt ny och mitt D på väggen typ var det coolaste jag ägde. Mitt hjärta älskade skolplanscher och gamla brickor, men trenden sa rustik dansk industri. 2014 flyttade Pontus, Mira och jag till andra sidan söder och en 2,5:a på 63 kvadrat. Vi hade en grön soffa och gröna växter. Jag blev blixförälskad i köket, älskar det fortfarande och undrar om det någonsin kommer bli omodernt? Joo såklart, men kanske senare än alla samtida marmorkök eller? Jag visste så fort jag såg den orangea kylen att det var vår drömlägenhet. Starka färger har tydligen varit mitt signum länge. Stark konst och mer grönt. Inte lika gulligt längre? Mammas velourkonst i tredje lägenheten i rad. Okej lite gulligt ändå. Okej mycket gulligt. Gulligast! Här är vi, tre gullisar i vår lägenhet. Mer ordnat än någonsin, med var sak på sin plats. Fast mycket grejer ändå såklart, det är ju fortfarande jag. Den gröna soffan byttes ut mot en grå, de slingriga växterna åkte ut. Och så här ser det ut idag. Lite mer försiktigt än innan och mer större möbler än jag tidigare haft. Tycker så mycket om vårt ställe i stan. Förra våren köpte vi ju hus. Det som var spännande med det var ju att vi hade ett helt hus med fem rum och trädgård samt lada att göra vad vi ville med. Alla möjligheter till inredningsstilar fanns att välja på. Jag, som alltid älskat det klassiska och romantiska, ville ha det så. Men här var det viktigt att husets karaktär verkligen fick synas och ta plats. Blommorna åkte fram igen, på piedestal i vår glasveranda. Och köket fick en klasisk känsla i grått, blått, vitt och grönt. Med lite svarta detaljer. Långt borta är återvunna D på väggen och grejer utan någon som helst funktion. Sovrummet ville jag ha mjukt och lugnt. Inga starka färger, men ändå vintagekänsla. Det romantiska finns kvar. Precis som det rustika. I vardagsrummet, försiktiga färger med accent i kudde. Lantlig romantik finns med mig i alla grejer jag förälskar mig i. Som i vår tapet och valet av sängkläder. Men långt bort är det knalliga, brokiga, små porslinsgrejer och plastblommor. Nu ska det vara äkta. Riktiga material och genuina ting. Kanske har jag blivit vuxen. Men jag får väl fråga Lynn vad han tycker om stilen sen när han blir äldre, fast då kanske vi har bytt igen. ?
