Hej! Här kommer ett inlägg om träning. Så är du en person som blir triggad av det, får ångest eller helt enkelt inte mår bra av att läsa om träning etc tycker jag att du ska scrolla vidare! Detta inlägget handlar om min väg från helt j-a värdelös och ledsen i alla sportsamanhang, till att faktiskt älska att jogga, inte vara världsbäst på det men få endorfinrus och glädjeskutt i hjärtat av löpning. Hoppas att det blir till pepp för någon av er där hemma. Jag vill inte på något sätt får fler att börja springa, man gör exakt som man vill. Men om det får någon att känna sig mindre värdelös blir jag glad! Det är iaf det som jag vill förmedla, hoppas det går fram. Jag har alltid vetat att jag är mullig, kurvig, större etc. Vad man nu vill kalla det. När jag växte upp på 90-talet rangordnade man människor otroligt mycket efter kroppshydda. Tjejerna som var sportiga i lågstadiet fick hänga med killarna och de var de som hade högst status. I mellanstadiet fick man pluspoäng om man hade utvecklat bröst och i högstadiet var det viktigt med smala jeansben som såg snygga ut i Filippa K-jeans. Jag hade bröst och körde på stenhårt med det. Ville bli accepterad och hitta in roll i klassen baserat på vad jag hade att erbjuda, kroppsmässigt. Jag skulle aldrig komma lika långt som de smala tjejerna som var poppis, men jag hade iallafall kommit in i puberteten. Men det började innan dess. Jag är uppvuxen i en väldigt sportig familj. Min mamma startade varje dag med ett Friskis & Svettis-pass eller han den där mörkhåriga killen med lockigt hår som hade väldigt urringade linnen på sig och tränade på stränder och andra coola ställen. Mamma hade också Cindy Crawfords tränings-VHS och på somrarna när vi var på landet sprang hon varje dag en runda. Pappa har alltid spela tennis och i vårt radhus i Änggården stod en axel och arm-träningsmaskin på vinden så han kunde gymma hemma. Min mormor och morfar jobbade med friidrott. Jag är ju uppvuxen i Göteborg och min morfar var en av de drivande krafterna inom Bingolotto. Minns att jag träffade Loket på hans begravning sen. Så jag visste redan från barnsben att jag borde sporta. Det skulle göra alla lyckliga. De skulle tycka om mig mer om jag gillade att springa. Men jag hatade det. En gång när jag var runt 7 år sa jag ja till att vara med i Heden runt som är ett lopp för kids runt Heden i Göteborg. Det är inte särskilt långt och alla får medalj. Men jag kom sist av alla, gående in i mål, med extremt håll och tårar i ansiktet. Eller nu hittar jag nog på. Jag var säkert helt fokuserad på att hålla masken. Inte göra någon besviken. Jag hade bränt ut mig de första meterna, velat vara bra, springa fort, göra alla glada. Jag minns hur mormor och morfar förundrades över att jag kom sist. Hur gick det till? Vad hade hänt? Måste varit håll. Inget illa menat såklart, men redan då insåg jag att det var något fel på mig. Jag var exceptionellt dålig. Sen flyttade vi till Stockholm och jag började med streetdance på Annikas jazzstudio. Vi skulle ha uppvisning på Vasateatern framför alla föräldrar och jag tog i så mycket med en spark att jag ramlade på rumpan på scen. Jag tog i så mycket att jag svungade iväg min egen kropp och dunsade ner framför allihop. Villa vara bra. Ville göra alla glada. I högstadiet hade vi en lärare som hette Ann Ahlstedt (bara kusiosa, men så sjukt namn ändå!?) och när vi skulle springa 3km-sträckan i Lilljansskogen gömde jag alltid mig på vägen och låtsades komma i mål. En gång frågade hon mig om jag hade astma, eftersom jag var så exceptionellt dålig på att springa. Det kan liksom inte vara möjligt? Måste vara en sjukdom. Som en del av slutbetyget i gympa var man tvungen att springa runt Östermalms IP 800m. Det gick inte att fuska där. Det var öppet och alla klockades. Jag minns den morgonen och att jag tänkte att det var första gången i mitt liv som jag skulle springa 800m. Jag intalade mig att det skulle gå, att jag till och med skulle vara snabb. Tänk om jag är en talang in disguice? Så jag sprang. Joggade, lunkade. Kom i mål. Sist av alla, efter tjejen med ett ben som är avsevärt kortare än det andra och som annars går med kryckor. Men jag klarade det. Det tog dock många år innan jag började träna. Annaklara och jag köpte simkort och började simma. Det var så himla mysigt att göra det ihop. Sen blev det Friskis & Svettis-kort. Jag gick på pass men drogs mer och mer mot crosstrainern och löpbandet eftersom jag där kunde bestämma min egen takt. Lyssnade på musik, försvann in i min dimma och efter träningen kom endorfinruset. Min första löprunda utomhus på riktigt var på Gotland. 1,8 km sprang jag. Känslan efteråt var ljuvlig! Jag klarade det! Det var kul. Ingen påpekade min uselhet, Pontus berömde mig och det kändes så skönt efteråt. Samtidigt började maratonhypen i mina sociala medier försvinna, och jag insåg att jag inte behöver "ta milen". Vad i h-e är det för snack egentligen? Typiskt trist sätt att springa på tänkte jag, och satte egna mål. Två varv, dvs 2,8km, det blev nästa mål. Och jag klarade det! Det kändes bra! I stan hittade jag snabbt en runda som kändes logisk och lagom. När jag kom hem insåg jag att den var 3 km lång. Det längsta jag någonsin sprungit! Utan fusk. Blev så pepp. Hittade en ny runda som var 4 km. Klarade den också, på 30 min. Och där är jag nu. Och där kommer jag stanna. För man behöver inte "ta milen", springa maraton eller ens jogga alls för den delen om man inte vill. Jag behöver inte göra min familj stolt, de är redan det såklart, för helt andra saker de tycker jag klarat av och bemästrat. Inga distanser, men utmaningar. Den enda anledningen till att jag springer är för hur det får mig att må. Endorfinruset efteråt. Känslan av frihet. Det är ju menlöst att hålla på och räkna och mäta. Man känner ju i kroppen hur man mår. Man ser vad som händer. Vänner ser och hör, man är inte dum i huvudet. Men det ska inte vara på bekostnad av andra saker. Inget tvång. Bara för njutet. Några konkreta tips jag lärt mig under min långa erfarenhet av löpning, hehe, är att avsluta varje runda med att lägga till en ny peppig låt i låtlistan. Då längtar man efter att springa nästa gång. Dessutom är det härligt att ha någon rutin när man kommer hem. Jag brukar lägga en flaska vatten i frysen som är riktigt kall och härlig och så tänker jag på stunden i soffan med den sen när jag är på upploppet och det är som jobbigast. Och så tänker jag på hur härligt det är, att ha bemästrat alla välmenande vuxna som fick mig att tro att jag var exceptionellt dålig på att springa, när det såklart bara handlar om lust. Och mig själv, som av något knäpp anledning alltid trott att jag måste vara bäst på allt innan jag testat. Varför ens vara bra, om man inte har kul när man gör det? ?? Ps. Här är min springlista om ni vill låna! Ds.
