ELSA BILLGREN
Välkommen till min blogg om inredning, vintage, brudklänningar, Gotland, Mosebacke, loppis och allt som inspirerar. Läs om upp och nedgångar, känslostormar, renovering och tv-programmet Äkta Billgrens.
Annons

Hur jag lärde mig att älska löpning ?

tisdag

Hej! Här kommer ett inlägg om träning. Så är du en person som blir triggad av det, får ångest eller helt enkelt inte mår bra av att läsa om träning etc tycker jag att du ska scrolla vidare! Detta inlägget handlar om min väg från helt j-a värdelös och ledsen i alla sportsamanhang, till att faktiskt älska att jogga, inte vara världsbäst på det men få endorfinrus och glädjeskutt i hjärtat av löpning. Hoppas att det blir till pepp för någon av er där hemma. Jag vill inte på något sätt får fler att börja springa, man gör exakt som man vill. Men om det får någon att känna sig mindre värdelös blir jag glad! Det är iaf det som jag vill förmedla, hoppas det går fram.

Annons

Jag har alltid vetat att jag är mullig, kurvig, större etc. Vad man nu vill kalla det. När jag växte upp på 90-talet rangordnade man människor otroligt mycket efter kroppshydda. Tjejerna som var sportiga i lågstadiet fick hänga med killarna och de var de som hade högst status. I mellanstadiet fick man pluspoäng om man hade utvecklat bröst och i högstadiet var det viktigt med smala jeansben som såg snygga ut i Filippa K-jeans. Jag hade bröst och körde på stenhårt med det. Ville bli accepterad och hitta in roll i klassen baserat på vad jag hade att erbjuda, kroppsmässigt. Jag skulle aldrig komma lika långt som de smala tjejerna som var poppis, men jag hade iallafall kommit in i puberteten.

Annons

Men det började innan dess. Jag är uppvuxen i en väldigt sportig familj. Min mamma startade varje dag med ett Friskis & Svettis-pass eller han den där mörkhåriga killen med lockigt hår som hade väldigt urringade linnen på sig och tränade på stränder och andra coola ställen. Mamma hade också Cindy Crawfords tränings-VHS och på somrarna när vi var på landet sprang hon varje dag en runda. Pappa har alltid spela tennis och i vårt radhus i Änggården stod en axel och arm-träningsmaskin på vinden så han kunde gymma hemma. Min mormor och morfar jobbade med friidrott. Jag är ju uppvuxen i Göteborg och min morfar var en av de drivande krafterna inom Bingolotto. Minns att jag träffade Loket på hans begravning sen. Så jag visste redan från barnsben att jag borde sporta. Det skulle göra alla lyckliga. De skulle tycka om mig mer om jag gillade att springa.

Men jag hatade det.

En gång när jag var runt 7 år sa jag ja till att vara med i Heden runt som är ett lopp för kids runt Heden i Göteborg. Det är inte särskilt långt och alla får medalj. Men jag kom sist av alla, gående in i mål, med extremt håll och tårar i ansiktet. Eller nu hittar jag nog på. Jag var säkert helt fokuserad på att hålla masken. Inte göra någon besviken. Jag hade bränt ut mig de första meterna, velat vara bra, springa fort, göra alla glada.

Annons

Jag minns hur mormor och morfar förundrades över att jag kom sist. Hur gick det till? Vad hade hänt? Måste varit håll. Inget illa menat såklart, men redan då insåg jag att det var något fel på mig. Jag var exceptionellt dålig.

Sen flyttade vi till Stockholm och jag började med streetdance på Annikas jazzstudio. Vi skulle ha uppvisning på Vasateatern framför alla föräldrar och jag tog i så mycket med en spark att jag ramlade på rumpan på scen. Jag tog i så mycket att jag svungade iväg min egen kropp och dunsade ner framför allihop. Villa vara bra. Ville göra alla glada.

I högstadiet hade vi en lärare som hette Ann Ahlstedt (bara kusiosa, men så sjukt namn ändå!?) och när vi skulle springa 3km-sträckan i Lilljansskogen gömde jag alltid mig på vägen och låtsades komma i mål. En gång frågade hon mig om jag hade astma, eftersom jag var så exceptionellt dålig på att springa. Det kan liksom inte vara möjligt? Måste vara en sjukdom.

Annons

Som en del av slutbetyget i gympa var man tvungen att springa runt Östermalms IP 800m. Det gick inte att fuska där. Det var öppet och alla klockades. Jag minns den morgonen och att jag tänkte att det var första gången i mitt liv som jag skulle springa 800m. Jag intalade mig att det skulle gå, att jag till och med skulle vara snabb. Tänk om jag är en talang in disguice? Så jag sprang. Joggade, lunkade. Kom i mål. Sist av alla, efter tjejen med ett ben som är avsevärt kortare än det andra och som annars går med kryckor. Men jag klarade det.

Det tog dock många år innan jag började träna. Annaklara och jag köpte simkort och började simma. Det var så himla mysigt att göra det ihop. Sen blev det Friskis & Svettis-kort. Jag gick på pass men drogs mer och mer mot crosstrainern och löpbandet eftersom jag där kunde bestämma min egen takt. Lyssnade på musik, försvann in i min dimma och efter träningen kom endorfinruset.

Min första löprunda utomhus på riktigt var på Gotland. 1,8 km sprang jag. Känslan efteråt var ljuvlig! Jag klarade det! Det var kul. Ingen påpekade min uselhet, Pontus berömde mig och det kändes så skönt efteråt. Samtidigt började maratonhypen i mina sociala medier försvinna, och jag insåg att jag inte behöver ”ta milen”. Vad i h-e är det för snack egentligen? Typiskt trist sätt att springa på tänkte jag, och satte egna mål. Två varv, dvs 2,8km, det blev nästa mål. Och jag klarade det! Det kändes bra!

Annons

I stan hittade jag snabbt en runda som kändes logisk och lagom. När jag kom hem insåg jag att den var 3 km lång. Det längsta jag någonsin sprungit! Utan fusk. Blev så pepp. Hittade en ny runda som var 4 km. Klarade den också, på 30 min. Och där är jag nu. Och där kommer jag stanna.

För man behöver inte ”ta milen”, springa maraton eller ens jogga alls för den delen om man inte vill. Jag behöver inte göra min familj stolt, de är redan det såklart, för helt andra saker de tycker jag klarat av och bemästrat. Inga distanser, men utmaningar. Den enda anledningen till att jag springer är för hur det får mig att må. Endorfinruset efteråt. Känslan av frihet. Det är ju menlöst att hålla på och räkna och mäta. Man känner ju i kroppen hur man mår. Man ser vad som händer. Vänner ser och hör, man är inte dum i huvudet. Men det ska inte vara på bekostnad av andra saker. Inget tvång. Bara för njutet.

Några konkreta tips jag lärt mig under min långa erfarenhet av löpning, hehe, är att avsluta varje runda med att lägga till en ny peppig låt i låtlistan. Då längtar man efter att springa nästa gång. Dessutom är det härligt att ha någon rutin när man kommer hem. Jag brukar lägga en flaska vatten i frysen som är riktigt kall och härlig och så tänker jag på stunden i soffan med den sen när jag är på upploppet och det är som jobbigast. Och så tänker jag på hur härligt det är, att ha bemästrat alla välmenande vuxna som fick mig att tro att jag var exceptionellt dålig på att springa, när det såklart bara handlar om lust. Och mig själv, som av något knäpp anledning alltid trott att jag måste vara bäst på allt innan jag testat. Varför ens vara bra, om man inte har kul när man gör det? ??‍

Annons

Ps. Här är min springlista om ni vill låna! Ds.

43 kommentarer till “Hur jag lärde mig att älska löpning ?”

  1. Sophia skriver: 6 april 2019 kl 07:12

    Fantastiskt men hur får man lurarna att sitta kvar när man springer?


    1. elsa_billgren skriver: 6 april 2019 kl 07:50

      Hmm aldrig ramlat ur mig? Kanske byt lurar? Puss!!


    2. Lotta skriver: 6 april 2019 kl 08:04

      Jag har också öron som alla in-ear-lurar ramlar ur, och jag har ett pannband (svettband? Hårband?) över så de sitter kvar ?


  2. Elin skriver: 6 april 2019 kl 07:19

    Vilket otroligt fint inlägg!
    Älskar att röra på mig till Ecuador av sash! 🙂


  3. A skriver: 6 april 2019 kl 07:23

    Vi funkar olika såklart, för mig har mätning av tid och sträcka alltid varit hämmande. Självklart vill man se utveckling och bli motiverad av det, men alla dagsformer är så olika. För mig framkallar t ex pulsklockan snarare ångest än löplust! Nu var det längesen jag slutade kolla på klockan och sen dess har löpningen blivit allt viktigare och jag vet ändå att jag utvecklats, och det räcker med att jag känner det. Tips till er som känner prestigeångest till löpning elr annan rörelse, sluta mät! (men också hejja er som gillar pulsklockan och finner glädje i det!)

    Fint inlägg Elsa!


  4. Sofia skriver: 6 april 2019 kl 07:26

    Så peppig text, och då menar jag på ett bra sätt! Jag är fortfarande i hata-sport-fasen men skulle behöva träna. Eftersom du bor i samma hoods som jag är jag lite nyfiken på hur din runda går? Ett problem här på Söder tycker jag är att det är så mycket folk överallt (typ Årstaviken), och det stressar mig även om jag bara promenerar.


    1. elsa_billgren skriver: 6 april 2019 kl 07:49

      Tack!! Min runda på prick 4km går från porten till Skanstull, ner Eriksdalsbadet, vänster årstaviken, längs hammarbykajen, upp katarinabangata, in hallandsgatan och till porten!


      1. Sofia skriver: 6 april 2019 kl 08:42

        Tusen tack för svar! Smart att ta vänster efter Eriksdalsbadet istället för höger, är ju lite mindre folk åt det hållet ?


  5. Ellinor skriver: 6 april 2019 kl 07:54

    Så fint berättat. Min löparhistoria liknar din. Hat och ångest till frihet och att älska mina starka löpben… även om de inte går i några jeans!
    Fråga. Jag har aldrig haft bröst men så fick jag min dotter Evy i vintras och där har vi dem, brösten. Du har bröst. Har du nått råd till en nybröstad när det kommer till löpning?
    Just nu har jag två sportbhar på när jag springer men känner ändå att ryggen tar stryk. Tips?
    Kram och fortsätt kämpa!


  6. Linnea skriver: 6 april 2019 kl 08:10

    Jag brukade tycka om att springa på sommaren i skogen 🙂 Aldrig särskilt bra heller och kom alltid sist i skolan. Men nu tycker jag om att köra korta intensiva träningar hemma med Lucy Wyndam Read på Youtube! 7 min hinner man med de flesta dagar och jag mår så bra av det!


  7. Erika Lundahl skriver: 6 april 2019 kl 08:19

    Tack! Tänkt mycket på det här inlägget sen du skrev att någon hade frågat om det. Jag har alltid varit en person som vill tycka om att springa men det går aldrig lossnar. Har ändå sprungit en del lopp o sådär. Nu efter andra barnet har jag börjat försöka igen. O jag älskar att du skriver om din löpning o att det kan få vara precis så här o inte att det måste springas en viss mil med mera. Jag har precis bestämt mig för att jag inte ska ladda ner någon träningsapp utan bara vara nöjd med att jag springer, inte hur. Tack tack tack ❤


  8. Kristina skriver: 6 april 2019 kl 08:25

    Hej Elsa! Tack för ett så klokt och tankeväckande inlägg. Jag känner så igen mig och har fastnat i ”måste springa långt”-tänket, så varje gång jag har börjat försöka har jag kommit av mig på vägen av att det går långsammare eller blir kortare än man ”ska”. Tänk om jag istället skulle hitta en lagom kort runda och så köra den, istället för att hela tiden försöka utöka. Önskar dig en fin helg!


  9. Jeanette Rönnqvistfacebook.com skriver: 6 april 2019 kl 08:29

    Åh vad fint inlägg, blir alldeles gråtig. ?


  10. Linnea skriver: 6 april 2019 kl 08:40

    Jättebra inlägg! Blir glad! På högstadiet så gav jag alltid upp först när vi gjorde beep-testet och jag känner fortfarande att det är motigt att gå på friskispass fast jag tycker det är kul för att jag känner mig så usel. Alla hävdar att de har bra kondition men ingen har någonsin lika dålig kondition som mig. Så blir glad för din skull, och blir hoppfull för min egen<3


  11. Tant Krillan skriver: 6 april 2019 kl 08:50

    Hej Elsa! Det var det bästa jag läst om detta ämne! Jag blir så arg när jag tänker på hur gympalärare och andra vuxna dödat lusten att röra sig på så många barn, som sedan fått kämpa hela livet mot denna olust för sport. Det stora missförståndet att man måste vara bra, det är ju istället sporten som ska vara bra för en!


  12. S skriver: 6 april 2019 kl 08:53

    Så roligt att läsa Elsa! Jag har själv gjort en sådan förflyttning vad gäller löpning och det är så häftigt att jobba med de valda sanningar som man har om sig själv. Grym du är! Kram


  13. Elisabet skriver: 6 april 2019 kl 08:54

    Så grymt att du hittat lust och pepp enbart för din egen skull!
    Jag själv är en som alltid tränat, nu lyfter jag tungt på gymmet och älskar det, min frizon, mitt eget space där ingen kan komma åt mig. Däremot springer jag aldrig, pga knäproblem. Tycker det är så märkligt att man tror att alla kan och ska springa bara för att man kan gå, och man ska som du säger springa milen direkt tex vilket är CRAAAZY!!
    Det är ju som att tro att man ska kunna knäböja 100 kg första dagen pga att man kan ju sätta sig ner på en stol å ställa sig upp igen. (Tror för övrigt att du hade varit en queen i styrkelyft!) 🙂
    Ja, det jag vill säga är att det är knäppt hur man mäts i idrott utifrån hur bra man är på att springa, ofta från barnsben!
    Så jag vill bara säga kör på, kör på ditt sätt och kör bara för att du tycker om det! Det är det bästa <3
    grym blogg!!


  14. A skriver: 6 april 2019 kl 09:00

    Tack! Ska försöka anamma det här tankesättet. Har sprungit mycket till och från. Men jag har haft familj och vänner som påpekat att x antal kilometer i veckan gör ingen skillnad (för att bli typ vältränad eller nått?). Då tappade jag liksom farten. Ska börja igen. Peppande inlägg!


    1. Helena skriver: 6 april 2019 kl 11:32

      Vilken knäpp grej att säga. Klart att det gör skillnad. Det är så viktigt för ens fysiska och mentala hälsa att röra på sig, och nånting är alltid bättre än ingenting. Även om det ”bara” är att ta trapporna istället för hissen, eller gå av buss/tunnelbana en station tidigare och gå lite längre till jobbet. Jag tror vissa människor är väldigt prestationsinriktade när det gäller träning, de måste liksom se framsteg för att tycka att det är värt det. Och de har ibland lite svårt att förstå ett annat synsätt, att man bara tränar för att må bra, inte för att prestera. Gör det skillnad för ditt välmående så gör det skillnad. Punkt. Man måste inte ha maraton som målbild om man inte vill.


  15. Frida skriver: 6 april 2019 kl 09:09

    Jag känner igen mig i ALLT du skriver, jag fick också frågan ifall jag hade astma av min gympalärare…Var en ambitiös och duktig elev förutom på idrotten, skolkade mycket pga att jag skämdes över hur dålig jag var? Så hemsk att betygen i idrott snarare stjälper än hjälper såna som mig, som förmodligen var de som MEST behövde skolidrotten. De som var duktiga och fick MVG, de gick ju ändå redan på gympa/fotboll/ nåt annat, de behövde ju inte idrotten på samma sätt. Tycker att idrotten i skolan borde vara helt prestigelös, utan betyg.
    Nu i vuxen ålder har jag lärt mig att verkligen uppskatta träning. Men det har definitivt att göra med att att press kring betygen försvann. Tack för din text!!


    1. Ami skriver: 6 april 2019 kl 09:33

      ”Tycker att idrotten i skolan borde vara helt prestigelös, utan betyg”

      Frida, det här fick mig att börja gråta. Tänk så mycket magont och skolktimmar jag sluppit ha om det hade varit så när jag gick i skolan. Prestigelöst, kom och ha kul! – istället för prestera, rangordna och leta fel ?

      Och TACK Elsa för att du delade med dig, så skönt att inte vara ensam i de här känslorna, som sitter fast än idag i ångestmagen.


    2. Lovisa skriver: 6 april 2019 kl 12:39

      Jamen åh! Precis så!
      Vi hade en vedervärdig gympalärare under högstadiet (som dessutom hävde ur sig att ”tjejer kan inte få högsta betyg i idrott, för de har ju mindre muskelmassa än killar”) och det gjorde alla lektionerna till en hemsk och otrygg upplevelse där det liksom blev fritt fram att håna de som var sämre. Allt som var värt något var att man var bra på bollsporter och redskapsgymnastik. Jag som dansade sex-sju gånger i veckan fick aldrig höra något positivt om det, bara att ”du springer som en jävla baletthoppa!”. Det slutade med att jag nästan aldrig var med på skolgympan och att jag fick lägsta betyg. Blir så ledsen när jag tänker på detta, för jag tror att dessa upplevelser har varit en stor anledning till att jag har ett komplicerat förhållande till min kropp och till träning. Håller så med i att skolidrotten borde vara prestigelös och utan betyg som du skriver – tänk om man bara kunde fokusera på rörelseglädje och ett ”alla kan”-tänk istället för att premiera de som redan är duktiga på idrott.

      Tack för ett peppigt och klokt inlägg, Elsa! Det fick mig att tänka att jag kanske också skulle kunna…


  16. elsa skriver: 6 april 2019 kl 09:20

    så kul att du hittat till löpningen, välkommen <3


  17. Jenny skriver: 6 april 2019 kl 09:34

    Vilket fantastiskt bjussigt inlägg med både historia, erfarenheter, tankar, peppande råd! Mitt problem är att när jag förr tränade så fick jag en enorm känsla av skörhet och ledsenhet. Jag tappar all energi men utan att bli påfylld igen. Vad det står för vet jag inte riktigt men det gör det svårt för mig att vilja försöka igen. Nu har jag läst boken ”Hjärnstark” och försöker peppa mig själv att komma igång med träningen igen, främst pga fördelarna för ens koncentration, stresshantering och smarthet. Men då blir jag picky, jag vill träna i elljusspåret som är utanför vårt hem, men jag blir rädd för att bli våldtagen eller mördad (hej amygdala som pratar). Och att träna på gym så kommer jag känna mig uttittad och dålig. Jag vill inte träna med kompis för då måste jag hålla tider för någon annan, eller att jag kan bli sviken av kompisen som inte kommer. Ja jag ser bara hinder! Varför berättar jag detta? Jo jag måsta få på pränt vad jag känner, för att försöka distansera mig från dessa omöjliga tankar och försöka komma igång på något sätt! Tack för att du delar med dig Elsa! Du får mig att försöka vilja prova påt igen <3


  18. Tove skriver: 6 april 2019 kl 09:37

    Mm har också hittat löpningen senaste året! Så skönt! Jag längtar efter att jogga nu när det är ljust och soligt ute? Och har alltid hatat att springa. Jag har insett att jag gillar att springa fort men kanske så långt. Så då springer jag kanske bara 30-40 min men ganska fort och det är det. Förut har jag alltid tänkt att man måste springa långt men det tycker jag är så tråkigt så då har det inte blivit av. Mina bästa springlåtar just nu är Go West med Pet Shop Boys och High Hopes med Panic at the disco hehe två tips


  19. Magdalena skriver: 6 april 2019 kl 10:06

    Elsa, vilket fint, ärligt och inspirerande inlägg! Det märks att du har mycket känslor kring detta ämne eftersom det var flera ”hårda” ord i texten, vilket du inte brukar skriva. ?
    Din syn på löpning är så klok och sund! Det är också så härligt att läsa att du har hittat din löpsträcka och din hastighet som passar dig! Jag känner igen mig i det. Bättre att röra på sig på mitt sätt, än att inte göra det alls!
    Jag måste få komplettera med en stor fördel med träning:
    Förutom att man mår bra psykiskt och mentalt av att träna (man blir gladare och får en peppig och positiv självkänsla), så investerar man för framtiden. Träning ger bättre hälsa och minskar risken för sjukdomar. Det är en investering för livet! ?


  20. Linda skriver: 6 april 2019 kl 10:19

    Tack för att du delar med dig! Tror verkligen att det är många som långt upp i vuxen ålder har kvar trauman från idrotten som barn, som hämmar att börja träna. Det är så starkt att ge sig ut och äga löpningen (eller vilken träning det nu är) och göra det på sitt sätt! Jag vill tipsa om att testa springa utan musik. Det var det värsta jag kunde tänka mig förut, men nu älskar jag det, framförallt om jag springer i skogen, löpningen blir liksom ännu mer mindfulness?


    1. Helena skriver: 6 april 2019 kl 11:18

      Håller med! För mig blev löpningen mycket roligare när jag skippade musiken. Jag blev stressad av att ha musik för jag försökte omedvetet hålla musikens tempo i steget, och blev irriterad när det inte stämde med hur snabbt benen ville gå. Nu känns löpningen mycket friare och mer njutningsfull. Springer utomhus i skogsslingor hela året och njuter av att bara få vara ute och låta tankarna fara som dom vill. Eller springa med kollegor på lunchen och prata om högt och lågt under tiden. 🙂 Brukade också hata att springa, men för mig var nyckeln verkligen att ta bort musiken som jag fått för mig att man ”skulle” ha. Det är säkert olika hur man funkar, men kan vara ett tips att pröva utan.


  21. Katarina Dagsdotter Yamba skriver: 6 april 2019 kl 11:08

    Vilket underbart inspirerande inlägg ♥️♥️♥️


  22. Bellan skriver: 6 april 2019 kl 11:54

    Hej Elsa! Läser din blogg varje dag (den enda jag läser) men har aldrig kommenterat förut. Men det här inlägget fick mig att börja gråta, din öppna och tillåtande syn på allt, kroppar, mode, träning, utseende etc, har långsamt fått mig att börja acceptera och bli snällare mot mig själv. Jag som alltid haft ett extremt självhat och aldrig kunnat se de fina och bra sakerna som faktiskt också finns där. Tack för att du är den du är och så frikostigt delar med dig. Världen behöver dig! Kramar


  23. frida skriver: 6 april 2019 kl 15:17

    BÄSTA inlägget! Jag känner igen mig i så mycket. Vägrar göra lufsandet (som jag lite nedvärderande brukar kalla det) prestationsinriktat. Tar aldrig tid, vet inte exakt hur långt jag springer. Jag gör som så att jag har en superlån spotifylista som jag shufflar och springer en låt, går en låt, ända till jag har kört tre varv. I skogen. Ibland om jag är riktigt pepp, eller om jag behöver om någon, springer jag två låtar i rad. Det har gjort det så fruktansvärt lustfyllt och livgivande för mig. Nu har jag tyvärr fått tillbaka en knäskada som gör mig rädd för att springa. Ska gå till sjukgymnasten. Men, vad jag nu verkligen inser, att jag njuter av det, och längtar efter det! Heja oss!


  24. Marit skriver: 6 april 2019 kl 17:52

    Tack för fantastisk pepp! Vet du, efter att jag läste detta i morse så blev jag så inspirerad att jag letade fram träningskläder, satte på en running-spellista på Spotify och gav mig ut på en runda innan frukost. Första på över ett år! Visserligen bara 2,4 km och 20 minuter, men ändå! Tack! <3


  25. Louice skriver: 6 april 2019 kl 19:01

    ÄLSKAR ditt synsätt. Tusen kramar och en trevlig lördagkväll till dig <3


  26. Emma skriver: 6 april 2019 kl 19:54

    Så himla fint inlägg! Tack för all pepp och allt bra du delar med dig av Elsa! <3


  27. Anna skriver: 6 april 2019 kl 23:56

    Hej Elsa! Vilket fint och inspirerande inlägg. Jag identifierade mig aldrig som en sportig person under min uppväxt, tyckte oftast att skolgympan var en ren plåga. Först som vuxen upptäckte jag det fantastiska med löpning. I början kunde jag inte tänka mig att springa annat än med musik eller en podcast i lurarna. Sen blev batteriet för dåligt i min mobil och jag började springa utan – och nu vill jag aldrig lyssna på något annat än vindens sus, vågornas brus och fåglarnas kvitter när jag springer. Tankarna får vandra fritt – ibland inte alls – och jag njuter av det! Tänkte länge att det här med att springa ensam var min melodi, men sen av en tillfällighet provade jag på att springa med en grupp som löptränar tillsammans en gång i veckan – alla efter sina förutsättningar, långsamma motionärer och snabba maratonlöpare i samma grupp – och det är jätteroligt! Vid 42 års ålder har jag hittat en ny fritidssysselsättning och längtar varje vecka till nästa onsdagspass med mina nya kompisar. 🙂 Förresten så minns jag också den lockige, mörkhårige killen med sina urringade linnen som tränade på stränder, eftersom min mamma också tränade med honom under min barndom. 🙂 Då fick man absolut inte komma och störa, haha.


  28. Fanny skriver: 7 april 2019 kl 00:12

    Tack för inlägget! Känner mig så arg i efterhand på idrotten, är 33 i år, har det hänt ngt sen man själv gick i skolan tro? Hade under min skoltid 5 olika idrottslärare (eller sexistiska mobbare snarare) jag dansade balett och var därför vig och tokstark med då dans och koreografi inte fanns med på schemat fick jag aldrig mer än g i idrott. Endast de som var duktiga i bollsporter kunde få högre betyg, men då skulle du kunna spela sedan tidigare för fick aldrig chansen att lära mig dribbla, aldrig instruktioner hur jag skulle bli bättre, det var bara att bränna av en match och de som gjorde flest mål fick bra betyg. Alla kan inte teckna men på bilden fick vi iaf gå igenom teknik och därför kunde även den som inte var konstnärlig utvecklas och kunde få högre betyg. Usch för skolidrotten som tog död på självförtroendet och hela glädjen med träning!


  29. Maria skriver: 7 april 2019 kl 09:21

    Men jag blir helt chockad över det här inlägget och alla kommentarer. Så många som tar både löpning och träning på så fruktansvärt stort allvar? Så sorgligt!! Just löpning handlar om att röra sig snabbare än när man går. Det är inte mer än så. Hur kan man tänka in så här mycket press o prestige i något så simpelt? Hade ingen aning om att så många människor gick runt o kände såhär. <3


  30. disqus_CZTuPniRCk skriver: 7 april 2019 kl 11:00

    En till hatade-idrott-i-skolan-och-löpning-i-synnerhet-tjej här!

    Jag är inte riktigt där att jag älskar löpning än, men för mig har det hjälpt att vända upp och ner på prestationsgrejen, alltså att jag inte får springa snabbare än x och inte längre än y minuter. Målet är inte att det ska gå snabbt utan att jag 1. ska göra det och 2. inte tycka att det är hemskt.

    Tips tips till alla som kanske fick springpepp! <3


  31. Ee skriver: 7 april 2019 kl 11:20

    Du sticker ut från bloggvärlden genom att du är SÅ UNDERBAR! Denna text är så fin och personlig och jag tror att många känner igen sig. Hetsen kring träning och man ska ”ge allt tills benen skakar” är så hysterisk. Många blir skadade eller ställer för höga krav på sig själv. Du promotar att man ska lyssna på sig själv och må bra. Och det gör dig till en fantastisk förebild! Tack för detta inlägg-


  32. Johanna Ekström skriver: 7 april 2019 kl 22:30

    TACK ELSA! <3 imorgon ska jag springa!


  33. Grit skriver: 8 april 2019 kl 19:47

    Ett tips är att utöka med 10% varje gång man är ute. Se ut en lagom lång runda, första gången kanske du springer 500m och går resten nästa gång springer du 550m osv. Snart har du lyckats ta dig runt hela rundan springandes.


  34. Sofia skriver: 26 juli 2020 kl 19:24

    Hej! Glad att du skrev det här inlägget och att du har pratat om löpning i poddar. Har börjat springa själv nu efter inspiration från dig. Och jag har verkligen börjat på noll, då jag alltid har ogillat all form av idrott och aldrig varit bra på det. Tycker inte att det är så kul nu heller. Men jag har skaffat bekväma skor med studs i, lägger ribban på min nivå (springer hittills bara 1-3 minuter i sträck och varvar med gång) och målet är att det förhoppningsvis ska hjälpa mot ångest och stress i förlängningen. Tack för inspo! 🙂


  35. nicolina skriver: 28 juli 2020 kl 11:17

    detta inlägget har lixom legat kvar i bakhuvudet på mig sen du publicerade det och nu i lördags bara bestämde jag mig, tog mig ut och varvade jogging och rask gång, och till min förvåning så kändes det så himla bra? bra balans mellan ansträngande med roligt! igår måndag gjorde jag samma igen fast joggade typ inget utan gick bara så raskt som jag kunde förmå mig, (har insett att jag behöver nya skor med mer studs för att slippa få så ont i efterhand, måste fixa det denna veckan..) hursom, tack snälla för inspirationen! älskar att det för första gången i livet känns så kravlöst och roligt med löpning!


Dela på:
Laddar