Dags för önskeinlägg. Trots generaliserande rubrik utgår jag självklart enbart från mina egna erfarenheter. Kanske är det någon som känner igen sig. Kanske finns det någon som undrar hur det kommer bli och vill läsa andras ärliga uppfattning i frågan. Vi får se, det är ni som avgör. Så här har det varit för mig. När jag var yngre visste jag att jag ville ha en klassisk familj, gifta mig och skaffa barn. Leva länge med samma människa och träffas rätt tidigt. Jag hade nog till och med koll på att killarna jag kärade ner mig i totalt som ung absolut inte var the one, utan att de var starka förälskelser och inget att hålla fast vid i längden. Jag visste att jag skulle träffa en konstnärlig typ och att jag ville ha det som mina föräldrar. Att de skulle skilja sig efter 30 år hade jag inte med i beräkningarna, hehe. Men de var mina förebilder. Ett team. Tre barn. Spännande liv. Fokus på jobbet och inte massa utsvävningar. Ett kulturellt Svensson-liv helt enkelt. När jag träffade Pontus var jag säker på att det var rätt. Jag var 23 år då och vi visste att vi ville ha barn ihop men också att vi ville vänta lite. Jag har aldrig varit särskilt barnkär om jag ska vara ärlig. Liksom inte trånat efter barn, älskat att hålla i andras bebisar eller varit särskilt intresserad av barngrejer. Men jag visste att jag ville ha egna barn och att det skulle kännas annorlunda. Sen började mina vänner få barn och det kändes som läge att börja fundera på om vi skulle köra. Jag tänkte mycket på det där med föräldraskap då och var nog rätt osäker på om jag skulle bli en bra mamma. Jag visste att Pontus skulle bli bra och att han skulle vara tålmodig och lugn, men jag då? Jag är ju som ett barn själv? Rastlös, älskar när det händer mycket, hatar att städa etc. Jag trodde nog att föräldraskapet skulle innebära massor av föräldraval direkt, liksom uppfostran. Att jag skulle behöva vara bra på något. Bra på att hålla barnet, bra på att vara mamma. Jag minns när jag höll min kompis Toves bebis och tänkte, jag kan ju inte bli mamma, jag kan ju knappt hålla ett barn i fem minuter utan att vara skräckslagen på att jag ska tappa det? Men jag visste att jag ville bli förälder. Jag ville att mitt liv skulle vara längre än bara den tid jag lever. Att någon skulle ta hand om mig som gammal. Ville uppleva att vara gravid, föda barn, gå med barnvagn, köpa gulliga bodys. Det fanns en stark längtan när den reella tanken slagit mig. Den var större än min oro över att vara dålig. När jag sen blev gravid lyssnade jag på alla poddar, insöp all info, verkligen kastade mig in i gravidyoga och en unge i minuten-träsket och älskade allt. Jag funderade kanske inte särskilt mycket på föräldraskapet utan mer på förändringen jag genomgick. Vårt förhållande, min kropp, förlossningen, bebisen, första tiden. Det som var greppbart och nära. Jag hade ju en målbild också. Det som jag alltid blev lugn av. En treåring i galonisar på förskolan som ser mig, blir glad och springer mot mig när jag ska hämta. Det är intressant idag att det var min målbild, för jag är ju där nu. När Lynn föddes var jag i chock över förlossningen och den fysiska påfrestningen. Men när vi kom hem var allt så självklart. Jag höll i honom utan att tänka. Det var så djuriskt för mig. Jag ammade dag och natt. Levde med honom på mig. Kände mig självklar i min roll direkt och ganska fort var jag stark. Jag började smygjobba lite redan efter tre månader och visste att om jag bara gick efter mina instinkter så skulle allt gå bra med att vara mamma. Det innebar så lite av mig då. Bara famnen. Bara vara där hela tiden och vara nära. Amma. Ligga i soffan. Mysa. Jag gick helt upp i mammarollen, gick barnvagnspromenader, vek bebiskläder och njöt så in i norden av den första tiden. Umgicks med mina kompisar Daria och Annaklara som också hade små bebisar och det var en underbar tid för mig. Tills jag fick veta att jag var sjuk och var helt säker på att jag skulle dö. Aldrig se hans första tänder. Han skulle inte komma ihåg mig. Jag fick sex månader med mitt barn. Under den här tiden var Lynn och Pontus min räddning. Lynn var som en lugnande drog som jag bara låg och sniffade på. Så fort jag började tänka fick jag dödsångest, men lät jag bara de instinktiva känslorna spela fritt var jag lugnare och nära honom. Och där någonstans förändrades mitt föräldraskap. Från att ha varit självsäker, chill, började jobba efter tre månader, lugn och cool var han det enda barn jag troligtvis någonsin skulle ha. Om jag överlevde. Jag opererades, kunde inte gå på flera veckor. Låg hemma med tunga smärtstillande, gick försiktiga promenader runt Söder och hade min familj så otroligt nära mig hela tiden. Inte bara Pontus och Lynn, utan alla de andra också. Nu har två år gått sen jag opererades och allting ser jättebra ut. Jag känner dock att det påverkat mitt föräldraskap mycket. Jag är alldeles för snäll och mesig. Vill ha Lynn nära mig hela tiden. Fast jag är ju mig själv också där under, en rastlös person som tycker det är astråkigt att natta länge och dona. Så emotionellt är jag väldigt närvarande, men fysiskt delar vi lika Pontus och jag. Jag trodde nog att jag skulle släppa på Lynn tidigare, ge honom mer frihet. Kanske om jag haft min livmoder kvar hade jag varit gravid nu igen och då hade det blivit så. Men man kan ju inte styra livet utan livet styr en. Och jag njuter så oerhört mycket. Jag är så tacksam varje dag. Det låter otroligt fånigt men jag är det. Jag tänker att kanske blir jag sjuk igen eller så ramlar han ut genom ett fönster (man blir lite dramatisk av sjukdom) och då vill jag ha njutit av det jag haft. Jag längtar efter honom varje dag. Vill vara nära och älskar att titta på honom. Hjälp, jag skapar ett klassiskt ensambarn! Men jag har inget val. Jag kan inte hejda min urgrundskärlek till honom och kanske lyckas vi på något sätt i framtiden få ett till barn, man vet aldrig nu. Vågar inte tänka på det egentligen. Om jag ska titta tillbaka på hur jag trodde att föräldraskapet skulle vara innan jag fick barn så trodde jag att det skulle vara mindre. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig vilken himla känsloångvält som kom och körde över mig. Att få barn är att inse sin egen och andras dödlighet. Det är så oerhört jobbigt, men det är också så oerhört fint. Jag trodde det skulle vara tråkigare och mer som förut att vara förälder, men det är den grej jag är mest tacksam över att jag får vara. Jag vet att det är rätt. Jag tänker ofta på hur det skulle vara om jag blev sjuk innan han föddes. Ibland tänker jag på vem jag är under alla de där föräldraskapskänslorna, dödsångesten och livserfarenheterna. Vad hände liksom? Signade jag upp på det här? Men att vara förälder är så mycket roligare och mysigare än jag trodde. Jag är fånig men när jag lämnar på förskolan och är på väg därifrån tänker jag på att jag drömde om denna lilla stund innan jag fick barn. Vardagsgrejerna. Att jag har det nu. Att han tittar på mig och ser alldeles glad ut i sina galonisar när jag kommer. Att jag har tid på mig att bli en hårdare förälder, hehe. Att det är okej att jag inte är det nu. Föräldraskapet är en himla fälla. För när man är i den är man rädd hela tiden att man ska falla ur den. Man klagar och kämpar, frustar runt med overaller och makaroner. Men jag skulle inte vara utan det en sekund. Och jag kan inte minnas hur det var innan. Jag älskar att ha en trygg situation att komma hem till varje dag. Även om det blev annorlunda än jag trodde. Kanske inte med antal barn framför allt. Utan att jag trodde det var omöjligt för mig att bli mer känslig än innan. Men jag har en bit att gå! Tittar jag på min farmor så blir det bara mer med åldern. För att summera och bli lite konkret. Innan jag blev förälder trodde jag att det skulle vara jobbigare och tråkigare än vad det är. Jag kunde inte föreställa mig hur annorlunda livet skulle bli. Inte rent praktiskt, vi lever ganska likt som innan. Men känslomässigt. Jag är ett vrak varje dag. Känner alla känslorna. Allt är så stort och milslångt nu! Hans liv måste bli så fint! Jag vill göra det till det bästa livet för honom. Innan jag blev förälder trodde jag att jag behövde vara bra på något. Liksom duktig med barn. Jag är fortfarande usel med andras barn, men allt med Lynn känns så enkelt. Jag behöver inte vara duktig alls. Tvärt om. Gärna bra på att vara dålig och visa det. Misslyckas, säga förlåt, visa min vanlighet. Innan jag blev förälder trodde jag att det skulle vara begränsande. Har inte känt det alls. Känner snarare att mitt liv blivit större. Allt jag hade innan plus ett liv som förälder. Men relationen måste man ge kärlek. Avsätta tid för. Men det är inte bråttom. Det jobbigaste med föräldraskapet är allt jag känner, det var jag inte förberedd på. Det praktiska är inget.
