På fredag sover vi vår första natt i det nya huset. Just den natten känns extra viktig. Det kanske är för att jag har ett litet gnagande dåligt samvete för Lynn, att vi lämnade hans barndomshus och flyttade ifrån det till något annat. Det är självklart att detta är vårt hus, jag känner det och har känt det sen första gången vi var där på visning, men det är ändå en stor grej att lämna sommarhemmet som vi tillbringat varje sommarlovsdag sen Lynn var 1 till han var 9 och nu flytta till något okänt. När jag var 10 år fyllde vi en lastbil med alla möbler och lämnade Göteborg för Stockholm. Jag kommer ihåg hur jag sa hej då till kompisarna i Änggården, till Ida och Klaras kanin, till killarna i klassen som jag var kär i (plural) och till alla lekparker i vårt radhusområde. Jag minns mamma som grät bakom solglasögonen när vi skrev på köpet av lägenheten på Östermalm. En ny era väntade, ett nytt liv. Vi var inte längre en småbarnsfamilj i ett radhusområde i Göteborg utan en familj med tonåringar i Stockholm. Från engelska trädgårdar till stora paradgator. Små problem till stora. Trygghet till ovisst. För oss är ju flytten inte lika radikal, eftersom det är vårt lantställe som vi flyttar från och till, här i Stockholm på söder finns vårt vardagsliv kvar. Vi kommer aldrig flytta! lovar jag Lynn och det vågar jag nästan säga ärligt. Jag har aldrig trivts så bra som prick här på Swedenborgsgatan. Ett stenkast från allt viktigt, familjen och alla vi känner. På plan mark men över trädtopparna.Jag ser framför mig livet i När, med kompisar i varje hus och cykelavstånd till allt. Promenaden till havet och teaterkollot, studsmatta hos grannen och utsikt över fälten från hans rum. Vi flyttar inte bara för oss, utan för Lynn också såklart. Hoppas han kommer växa in i lyckan av allt som finns runtomkring oss i vårt nya hus. Alla relationer, ritualer och en trygg känsla av att vara hemma, även här. För min egen del är jag säker. Jag vet att magkänslan pratat till mig tydligt tidigare och den har alltid rätt, iallafall kring sånt här. Stora saker, som kärlek och boende, jobb och vänskap. Gnager något är något fel, sjunker axlarna är det rätt. Den första natten då. Har vi en säng, värme och ett sätt att göra kaffe, då klarar vi oss fint. Det betyder mycket att ha de där första dagarna tillsammans, prata om hur det känns, vad vi ser och hör. Upptäcka vårt nya hus tillsammans. Ibland tänker jag på att bloggen kanske finns kvar sen när jag är gammal och att han kan läsa den då. Se bilder från alla år och från husen, hur de kom till liv och hur vi tänkte. Jag letar frenetiskt efter bilder från mina gamla hem, det finns så lite. Ingenting på mig från jag var 13 till jag blev 20. Jag minns allt så dåligt och skriver gärna ner. En första natt är mycket mer än en natt. Det är att kliva in i en ny fas i livet tillsammans. Att inte vara ensam när något litet men stort sker. Äta första frukostmackan sida vid sida, skriva rubriken till kapitlet tillsammans och sen börja leva det.
