Hej och välkommen till bloggen denna augustimåndag! Jag är hemma i stan och det känns helt ärligt lite omtumlande. Det var vårt eget beslut att åka hem tidigare och det tror jag var bra, men om jag skulle få önska skulle jag hellre vara i vårt nya hus. Jag känner en sån otrolig förälskelse till det. Som att jag lämnat min stora kärlek, Fabio från Grekland, på en ö långt borta och nu får jag stanna här i stan och tråna efter honom. Gå långpromenader och tänka på honom, hur han luktar, hur han ser ut och hur hans långa hår blåser i vinden. Ja, kanske inte det sista, men så känns det iallafall.Att längta är att känna och att känna är att leva. Ju äldre jag blir desto tydligare blir det att jag har allt det viktigaste runtomkring mig. Hälsa, trygghet, det viktigaste. Men steget efter det, kanske är det åldern, är att kunna försvinna in i något som bara är för mig. Förkovra mig, måla i timmar, rensa en grusgång, dra handen över en 250 år gammal vägg, cykla längs med grusvägarna och vara i nuet av att längta.Augusti är här och sensommaren är Stockholm är stimmig och varm. Stan är full av turister och jag har glömt hur man klär sig. Jag har saknat mina vänner och är så glad över att få falla in i naturliga samtal med dom. Men jag längtar också efter Fabio. Det lägger sig säkert, sen när vardagen är igång på riktigt. När tvätthögen växer, läxorna ligger på skrivbordet och På Spåret-säsongen drar igång. När hösten kommer, vintern susar i träden, jag går på körlektioner, jobbar och hämtar på fritids. Livet pågår som vanligt, men där borta på andra sidan Östersjön står Fabio och väntar på mig.
