God morgon! Jag sitter i köket i vårt nya men mycket gamla hus på Gotland och skriver. Det är påskdagsmorgon och alla sover förutom jag, och Nikita. Och alla vårfåglar i träden utanför. De här första dygnen har varit som ett rus. Våren kom när vi kom hit. Solen skiner, jag är glad! Huset är så vackert och man ser Bennys känsla och hårda arbete i varje millimeter. Efter ett helt år av längtan sitter jag äntligen här vid bordet i köket och vaknar sakta till liv. Jag vet inte om det är att fylla 40 eller att vintern som vanligt är väldigt lång men jag har inte känt mig som mig själv riktigt på sistone. Det är inte ofta man förändras i sin personlighet, men stora livsomvälvande händelser och insikter kan ju få en ur gängorna. Jag har inte varit med om något stort, men kanske har jag det ändå, fast inuti. Att fylla 40 var att se sig själv förändras, att se Lynn bli stor på riktigt, att kliva innanför tröskeln på huset vi nog kommer bli gamla i. Jag vet att folk alltid skriver det är en ynnest att få bli gammal och så är det ju såklart. Jag får vänta tålmodigt på att känslan kommer av sig själv, för så brukar den väl göra när man slutar streta emot och bara flyter med. Precis så funkar jag med det lyckliga också. Hela påsken har jag befunnit mig i ren och skär lycka. Det är sällan den håller i sig i flera dagar i sträck men den har gjort det nu. Somna lycklig, vakna lycklig. Det är självklart husets förtjänst, och min gulliga familjs. Att jag får vara med dem här, sitta på golvet vid ett litet bord och äta den första frukosten. Ta den första av tusen promenader runt åkrarna. Höra hur det knackar på dörren under eftermiddagen av små barn som vill säga hej, leka och ge påskägg. Hälsa Lynn välkommen till området. Jag tar fram plockepinn och lagar mat. Torkar bort smulor från den provisoriska diskbänken, ställer små skilla i ett glas och ser morgonsolen svepa över väggarna i vårt sovrum. Väggarna som stått här innan vi fanns och kommer stå här efter. Jag tänker mycket på filmen Nunnan - 25 år i kloster som jag såg förra veckan på SVTplay. Jag tror att det var första gången jag verkligen såg tro, blev intresserad och nyfiken. Jag kan förstå viljan att ge sig själv till Gud, hon förklarar så bra, så rent. Det är stillheten, det är i den som allt sker. Inom fyra väggar, i hjärtat, i tiden som får gå. Så lyxigt att bara låta tid gå, slösa med den. Det ska jag göra den här påsklovsveckan. Låta tiden skölja över mig. Jag ska se vad som händer med självförtroendet, vara nyfiken, och under tiden hittar ni mig här. 🍀
