Idag är vi på landet. Vi har redan firat Christina som grät glädjetårar som gjorde att mamma också började gråta. Vi har också legat i en av våra loppisfyndade sängar och pratat om att vi kan göra sovsalar av våra tidiga 1900-talssängar vi köpt genom åren, om de tre som står på ÄH's kontor och som de gärna vill att jag ska hämta snart, om den mamma sover i och om den bredvid som Andrea köpte nyss som vi inte kan bestämma ålder på. Jag har fångat en abborre som fick simma i igen, haft en splitterny vintageklänning, bakat en västerbottenpaj och snart blir det kräftor. Alltså kvinnorna i min familj. De är sådana kämpar. Såna fantastiska genier och kreativa själar. Med lätt till glädjegråt och loppismani. Precis sån som jag är, blödig och fokuserad. Precis så jag blir av att vara här. Med familjen på mitt barndoms ställe. Vid bryggan jag har som trygg plats när psykologen vill att jag ska förflytta mig i tanken. I sängen bredvid mjuka ben och höga skratt. Under trädet vi rundklipper varje år. I båten min lillebror ror med skadad axel. Med min man sovandes i soffan. En dag räcker. En dag om året och jag är läkt. I'm at my country side, It always heals me so well after a hectic year.
