Hej och glad fredag alla gulliga! I onsdags åkte vi till Strängnäs. Valparna har hunnit bli sex veckor och rultade runt i sitt hägn i köket. Vi tog bilen till Mariefred sen för att gå en av mina favoritpromenader, nämligen den runt hjorthägnet och förbi slottet och vattnet. Det var så soligt och vackert och Lynn sov sött i sin landetvagn som Helena köpt till honom. Jag i solen och så mina killar. En vinterkyss. Vi tog bilen hem igen sen, och då hände det. Det som jag väntat på och oroat mig för och tänkt på i två veckor. Min läkare ringde och berättade att jag är färdigbehandlad nu. De hittade ingenting i lymfkörtlarna och jag är alltså klar. Det går inte att beskriva med ord känslan jag har i kroppen nu. En blandning av eufori och otrolig lättnad, samtidigt som jag såklart känner en sorg. Hur kunde det bli så här? Jag som tagit alla mina cellprov och trott att det skulle räcka. Men så funkar det inte. Det har bara gjort att jag befinner mig i den gruppen som är möjliga att operera. Så nu har jag ingen livmoder, men jag är inte heller längre sjuk och rädd för att dö. Jag kommer få leva och se min pojke växa upp. Han kommer minnas mig. Och familj kommer vi ha. Vi har faktiskt redan familj. Men jag menar det finns sätt. Framtiden är oerhört ljus. Jag har två killar som älskar mig, och vad som händer sen visar sig. Vi kanske blir en riktig Brangelinafamilj till slut, who knows? Men just nu tänker jag bara på denna stunden. Hur skönt det är att inte längre somna med en klump i halsen och rädslan över samtal och vidare behandling. Jag är klar. Livet är underbart ljust ☀. Translation: A sunny day in Strängnäs and Mariefred. And. My doctor called and told me I'm done with my treatment. The best day in so many months.
