I söndags, när vi bara hade varit hemma en kväll och en natt, var det dags att ha stort kalas! Lynn fyllde ju ett år i måndags, men eftersom det är innan semestertider för de flesta bestämde vi att det var bättre att ha det på söndagen. Jag hade sett fram emot att piffa och fixa och göra fint för honom (och oss) så himla länge. En kasse med girlanger, vimplar, cake toppers, tårtljus och andra pappersdekorationer hade stått i garderoben ett par veckor. En kasse som jag varit och klämt på som om den innehöll presenter till mig och jag var tio år. Men åter till kalaset. Det var osäkert om det skulle vara sol eller inte, men eftersom kalaset hade picknicktema bestämde vi ändå till slut att vi skulle göra i ordning nere på gården. Jag tog fram alla grejer som jag längtat efter att få packa upp och ägnade en och en halv timme till att göra fint nere på gräset. Girlanger och vimplar i träden, stora pappershjul i guld och vitt, vaser med egenplockade buketter och låtsastatatueringar till alla gäster. Sen kom störtskuren. Och där nere stod jag, själv eftersom Lynn sov där uppe, och såg hur allt förstördes. Det kanske inte hade varit världens grej för någon annan, men jag bröt ihop totalt. Föll ner på marken som en blöt fläck och grät. Jag hade verkligen sett fram emot att göra fint till hans 1-årskalas. Jag hade längtat efter att få känna pirr och göra något som jag älskar. Någon annan kanske hade borstat av sig på knäna, gått upp och sagt "jaja, det blir bra ändå" men jag har så lite grundstyrka i mig just nu. Jag kan inte hålla emot så bra. Så medan jag satt inne i sovrummet och sakta grät mot Alice axel, gick mamma runt med kameran och försökte fota åt mig. Hon ville väl göra det bästa av allt. Och det dukades upp tårta, folk pratade och Lynn hade det trevligt ändå såklart. Efter någon timme sken solen igen och Pontus tyckte att vi skulle gå ut ändå. Så det gjorde vi. Jag hade en fin klänning som Emma och Madeleine designat från Jumperfabriken. Vi åt tårta. Och Lynn hoppade runt mellan allas famnar. Och delade sina presenter, iallafall för en stund, med Nisse. Världens känslostormigaste kalas. Man kan ju undra vem som är 1 år egentligen. Men nuförtiden kan jag verkligen känna mig som ett litet litet barn ibland. Vet inte om det har med föräldraskapet eller att jag varit sjuk eller med sorgen efter operationen att göra. Eller kanske allt på en gång. Men vem orkar bena ut något just nu. Nu vill jag bara fira min lilla kille. <3 Dagen efter var det ju Lynns riktiga födelsedag, och då var vi alla tre på strålande humör! Sån revansch. Dessutom fick han så himla himla drömmigt fina paket. Ska visa er båda de grejerna en annan dag. Puss, tack för att ni står ut med mig. Translation: A very emotional birthday. I cried all day.
