Jag fick en intressant kommentar för ett tag sedan som jag tänkte att vi kan ta avstamp i idag. Så här löd den:Kan du inte göra ett inlägg om att uppfostra/uppmuntra barns kreativitet ? Vore så intressant att läsa dina tankar om det spec med tanke på din uppväxt. Tex fick du alltid prova massa, var det fritt att misslyckas/göra fel? Vore så intessant! Tack för en underbar blogg!Jag är uppvuxen i en familj där det konstnärligt fria alltid stått längst fram. Det rimliga, logiska har varit mindre viktigt, när det kommer till kreativitet. Mina föräldrar är kanske lite otypiska konstnärer i övrigt. De har alltid arbetat som konstnärer på heltid (och extra) men har inte levt ett bohemiskt liv, så som många kanske föreställer sig att konstnärer gör. Jag såg tex dokumentären om Apolonia på SVT och kände inte igen mig alls, trots att också jag växt upp i en konstnärlig miljö. I vårt hus var det ordning och reda, gäster på utvalda helgdagar, rutiner, potatismos, fiskpinnar, ingen alkohol eller cigaretter och alltid alla samlade vid middagsbordet kl 18 prick. Vissa saker tog dock mamma med sig från hennes hippie-dagar i Göteborg på 1970-talet. Vi köpte de flesta råvarorna på hälsokostaffären, kånkade tomma vattendunkar till källan i skogen och köpte nästan alla kläder och all inredning second hand. Min pappa däremot, som är uppvuxen i en bilmekanikerfamilj i Farsta, hade en annan ingång på livet. Lika redig men inte ideologisk på samma vis. Han har alltid tyckt om att leka med oss, rita, spela musik, vara kreativ på tusen olika sätt. På många vis hade jag en idyllisk barndom, det fanns både ordning och reda, rutiner och rena kläder men samtidigt ett stort fokus på att få vara i sin fantasivärld. Mina föräldrar har alltid tyckt att frihet är viktigt för barn och de har alltid sagt gå ut och lek om vi klagat på att det är tråkigt. Men samtidigt har vi spelat tv-spel ihop och ett år köpte pappa en robothund till familjen, så det har inte heller varit enbart klipp och klistra med silkespapper hemma. Att växa upp med en konstnärsfamilj är att växa upp bland starka karaktärer och personligheter. Det har sina för- och nackdelar såklart. Det bästa var att det alltid var högt i tak. Mina föräldrar skulle aldrig döma och det kommer från båda håll. Min mormor arbetade i 30 år på LM Ericsson och var en redig och rejäl medborgare med janteinställning och gott hjärta som gav allt för alla runt omkring sig och alltid spred kärlek och vänlighet. Hon var alltid på vår sida. Därför kunde nog mamma börja med konst, utforska och våga ge sig på de där undertryckta tankarna och förnimmelserna som krävs för att det ska bli ett verk. Hon hade stödet hemifrån även om det var något helt annat än föreningslivet i Mölndal som hon växte upp i. Just det där med att inte döma är en så central del av kreativitet. Jag tycker mig se så många som vill tycka och tänka om hur andra människor lever och uttrycker sig, om hur de borde vara bättre på olika sätt. Det skulle aldrig min mormor göra. Hon hade respekt för resan och stod på ens sida, genom tuffa artiklar i tidningen, skilsmässor, utmanande utställningar och sånt hon kanske inte förstod. Min farmor kom som flykting från Tyskland och kastades in i den svenska livsstilen utan att ha språket eller livserfarenheten. Hon blev gravid med pappa direkt och utan att ha en man med i bilden satsade hon allt för att kunna ge sitt barn ett bra liv. Med det i bagaget och med många timmars arbete på hotell där pappa fick följa med och roa sig själv stöttade hon hans kreativitet från start. Han bara ritade och ritade och ritade. Det finns en teckning från när pappa var mycket liten, jag tror det är på en fågel, som Oma (alltså min farmor) satt in i ett fotoalbum och skrivit künstler? under. Hon fångade upp hans talang tidigt och gav honom möjligheten att bara fortsätta trots att just konstnär kanske inte var det mest trygga han kunde satsa på.Mina föräldrar har alltid sagt att konstnär är ett yrke som alla andra. Det handlar bara om att måla måla måla och sen måla lite till. Det är inte heller något man kan sluta med, man bara måste göra det. Så tänker jag ofta med kreativitet. Det är något som finns där inne och bara måste komma ut. Det kommer ut på så många sätt och det gäller att vara ödmjuk inför det. Lynn målar hela dagarna han med. På pappersbitar han hittar, på immiga fönsterrutor och i böcker. Vi har pennor i varje låda och även väldigt tydligt uppradat i färgordning på hans skrivbord så det alltid ska vara lätt att bara ta en penna och rita om man vill. Det finns block och papper i varje låda. När mamma är här ritar, klipper och klistrar de alltid. Det finns inget mål om att göra något klart, fint eller ens ha något tema. Det blir vad det blir. Det är resan i ens huvud som är målet, inte hur det ser ut alla gånger. En sak jag lärt mig av mamma som jag försöker ta med mig i livet i övrigt är att allt kan bli fint fastän det är fult. Ofta börjar det riktigt uselt. Men är man modig, testar, gör om, målar över, suddar, vänder, adderar så kan det bli hur bra som helst i slutändan. Att inte släppa det när det inte blir som man tänkt är att utmana sin kreativitet. Det är för att man litar på processen. Pappa målar på ett annat sätt, han försvinner in i sin värld och det är helt i linje med hans personlighet. För i kreativiteten måste vi vara sanna mot den vi är. Jag varken målar eller gör något annat konstnärligt idag, men jag använder det jag vuxit upp med och känslan av att mina föräldrar aldrig skulle döma mig så som deras föräldrar aldrig skulle döma dom i det mesta jag gör. Det är att få lita på sig själv. Det tycker jag också gör att man är snällare och mer vänligt inställd mot andras processer också och öppen för att se saker man inte förväntat sig. Hitta intressen i sig själv och med det självförtroendet våga satsa på det och skapa sina egna vägar. Fri kreativitet gör en ödmjukare och snällare tror jag. Plus att det är så roligt!Nu vet jag inte om jag svarade på din fråga men så ser jag på saken iallafall! Kram.
