Det händer ofta numera när jag går in till mamma i hennes ateljé att hon vill visa mig en tavla och fråga mig om den. Jag tänker på när jag var liten och stod vid hennes och pappas dörr med min kudde mitt i natten efter en mardröm och bad om att få komma in. Nu vinkar hon in mig i dörröppningen iklädd ett färgkladdigt förkläde och frågar om hon får visa sin senaste tavla. Den står lutad mot väggen med måleriet vänt inåt och så vänder hon på den som en reveal och vi backar lite. Sätter oss i de väldigt låga fåtöljerna och tittar på den tillsammans. Först säger hon inte så mycket, jag antar att hon vill ha min spontana reaktion, och oftast numera hinner jag inte säga färdigt meningen innan hon säger, visst? Jag håller med! Det är ett landskap, mycket vitt, några träd på höger sida och vad som ser ut som ett vattenfall som forsar från bergen där borta. Det är suggestivt och inte övertydligt, det finns mycket utrymme för egen tolkning, såklart. Hon är fantastiskt duktig. Jag har en fråga om en fläck, säger hon sen och går fram till tavlan och lyfter på en liten vit lapp som hon satt fast på tavlan. Där under döljer sig en brunsvart färgfläck, en likadan som finns precis under men som inte är övertäckt. Det är bättre utan den, säger jag. Visst? Säger hon och låter lappen vara kvar. Den stör i perspektivet. Den gör att vattenfallet inte är mjukt där borta. Eller vad det är. Kanske kan du fylla på med vitt istället för att ta bort den helt, säger jag sen. Så den smälter in i miljön. Bra idé, säger hon och vänder tillbaka tavlan. Dagen efter står jag vid mammas dörr igen. Ingen kudde i handen men ett fång kläder till kostymen jag gör för en kortfilm. Kan du komma och tycka till? frågar jag. Jag visar mamma jackor och tröjor, små halsdukar och väskor. Lägger dem på varandra på golvet för att skapa en person och förklarar medan jag gestikulerar. Varför provar du inte på mig? säger hon sen. Det tänkte jag inte ens på, säger jag. Det känns lite som att jag tar för mycket då, tänker jag och mamma börjar ta av sig det färgfläckade förklädet och klär på sig kläderna jag sträcker till henne. Jag gillar inte slagen på den här kappan, säger hon när vi provar en golvlång grå kappa. Jag håller med. De är för mycket mode, visst? säger jag. Vi testar en annan jacka och jag knäpper den hela vägen upp och virar en liten stickad halsduk runt hennes hals. Det här känns naturligt, säger hon, så här ser man ut. Jag nickar. Sen provar vi en kort jacka och jag förklarar att man måste ha många lager. Det får inte vara för lite att titta på i de tighta bilderna. Ett underställ för värmen, en randig tröja i färger jag gillar med krage, sen en blå stickad tröja så kragen sticker fram och syns, sen en jacka, öppen, sen en halsduk med fint mönster som plockar upp lite av färgerna i kragen men inte tar för mycket plats. Ingenting får skava, det måste kännas rätt. Som att det är menat, visst? Jag tar några bilder på mamma och tittar på dem länge efter att hon gått tillbaka till sig. Hon ser helt annorlunda ut i de moderna kläderna som tillhör en 30-årig jurist med småbarn i Stockholms innerstad. Min mamma, som är långt från det men aldrig känts så nära som nu. Jag står med kudden i hand efter en mardröm, ser hennes sömngrusiga huvud sticka upp och hon vinkar in mig i sitt sovrum.
