När får man sin musiksmak egentligen? Är det redan i barndomen kanske? Jag minns mitt musikaliska uppvaknande, det var Fantomen på Operan på Oscarsteatern som min farmor tog med mig på när jag var sju. Pampig musik med orgel och sorgliga undertoner. Håret på armarna reste sig när jag som liten flicka satt där i sammetsstolen hörde titellåten för första gången. Jag hade mardrömmar om den där masken i flera år efteråt, men det var något annat som också satte sina spår. Min första skiva var Roxettes Joyride. Pappa och jag gick till skivaffären i Göteborg där vi bodde och så fick jag välja en skiva. Jag lyssnade om och om igen. Fading like a flower var min favorit. Det sorgliga och pampiga, det tyckte jag extra mycket om.När jag var 13 fick jag en riktig skivspelare i födelsedagspresent och köpte några LP-skivor som jag spelade på den. The Ronettes, Beach Boys och David Bowie. Jag lyssnade på Be my baby, Good vibrations och Soul love. Jag låg i sängen, lyssnade på musiken och grät. Lät hornonerna flöda över mig och tog hjälp av låtarna för att hantera känslorna. La dom utanpå huden, svävade bort från kroppen och dansade iväg ur rummet medan jag låg kvar. Ett annat starkt musikminne är när jag träffade min pojkvän Martin i högstadiet och han visade mig musik. Vi lyssnade på old school hiphop och Nuggets-boxen. Satt i hans pojkrum, spelade Street fighter 2 och lyssnade på hela The Velvet Undergrouds musikrepertoar från början till slut. Han hade ett exemplar av Bo Hanson Sagan om ringen och min favoritlåt blev De svarta ryttarna och flykten från vadstället. Om jag bara får välja en enda låt jag tycker om mest på jorden idag så skulle jag nog välja den. Jag tycker att den är komplett och den beskriver nog min musiksmak väldigt bra. Orgel, sorgligt, pampigt. Inte mycket har hänt på 25 år med smaken. Kanske är det så att den sätter sig tidigt och sen bara adderas små nyanser? Är det kanske så att man låser upp nya delar av sitt inre när man får möta musik och de låtarna som kändes då etsas fast på hjärtmuskeln?Idag lyssnar jag på en blandning av franskt 1960-tal, svensk musik med folk-inslag, italo och psykedelia. Syntar med släpande ljud, melodier i moll och en sorglig romantisk underton får fortfarande håret på armarna att resa sig på mig. Den bästa musiken kan man ha i hörlurarna och gå själv med på en ensam grusväg mitt i sommaren. Eller lyssna på i bilen på vägen hem från en middag i solnedgången med ett sovande barn där bak. Eller spela när man skriver. Här kommer sensommarens playlist till er, med 20 låtar som är precis så.Puss!
