Jag har länge haft dåligt samvete över hur lite jag läser. Romaner alltså. Dagstidningar, magasin, ja det mesta som är bläddervändligt slukar jag, men riktig litteratur har av någon anledning blivit stopp.Jag minns när jag kanske var 12 och pappa gav mig ett gammalt älskat exemplar av Bilbo, en av hans favoritböcker. Instucket bland sidorna låg tjugolappar. En liten morot för att komma vidare. Jag förstod vad han höll på med men en inre olust växte i mig. På samma sätt som jag varit avigt inställd till att träna när min omgivning så gärna velat att jag ska göra det har läsandet aldrig riktigt kommit igång. Lusten fanns aldrig i mig och kunde inte komma fram. Kanske på grund av press, men troligtvis inte. Troligtvis mest på grund av lathet. Det har iallafall varit min inställning och därför har det dåliga samvetet växt. Jag kan inte vara en snart 40-årig kvinna som läst några få romaner efter 20. Det är orimligt! som Kishti Tomita skulle sagt så välformulerat. Pontus läser en bok i veckan. Han plöjer nyheter och facklitteratur som att det vore en Instagram-feed. Bok efter bok hamnar i vår inte längre så luftiga bokhylla när han är klar med dom. Han säger inte särskilt mycket om böckerna. Jag frågar hur den är och han säger några få ord om att den är bra skriven eller rolig eller lite långsam. Han verkar inte se det som en stor sak alls. Bara helt naturligt att i varje tomt ögonblick ta upp en bok. Jag är så glad att Lynn iallafall har en förälder som alltid läser. Jag sitter med träpussel och DN när Pontus spelar tv-spel, så det går väl jämt ut ändå i det analoga vs digitala, men jag skulle så himla gärna vilja lära mig att läsa. För så ser jag på det, som något man ju måste kunna lära sig.Jag pratade med min bästa vän Alice som har stenkoll på min kultursmak. Det är hon som visat mig mina favoritartister, låtar och tv-serier. Wolf Hall, den kommer du älska Elsa säger hon och så har hon helt rätt. Jag tycker om berättande som är långsamt men med tydliga dramaturgibågar. Mer plot än vibes, men inte heller för banalt. Gärna mörka tankar och känslor, gärna ingående beskrivningar av naturen och människor som brukar den. Gärna vackra kläder, exakta förklaringar om hur de bärs och stort som blandas med smått. Kärlek, drömmar, mörker och en känsla av filmiskt. Inte för overkligt eller rappt, snarare tvärt om. Den exakta smärtan och lyckan av att vara människa, oavsett tid, plats eller öde. Det vill jag läsa om. När vi var på Lovas land i början på sommaren tipsade Alice mig om Anna Karenina. Kan man läsa rysk litteratur nu? frågade jag ovisst. Absolut, det är en 150 år gammal roman, svarade alla jag frågade. Jag plockade fram den 800 sidor långa boken ur vår hylla (Pontus hade den redan i gömmorna såklart) och bestämde att detta ska bli sommarens bok. Istället för att försöka mig på små korta berättelser som snabbt flyger förbi så ska jag börja med en tegelsten. När man springer ska man börja kort och långsamt. Inte göra det för svårt för sig, inte ta ut sig och alltid lämna lite lust och pepp till nästa gång. Dela upp sträckan och varva med gång. Men när man börjar läsa kanske man ska göra precis tvärt om. Börja med en hel värld. Det allra bästa. Beprövad litteratur med femtio sidor långa beskrivningar av 1800-talsjordbruk. Sidor jag aldrig vill ska ta slut. För böcker är inte som annat, det är ett utrymme i sinnet som väntar på att få låsas upp. Kanske är den här boken en stor tung dörr som jag behöver öppna för att kliva in i ett nytt rum. Ett rum fullt av mindre dörrar. Färgglada, moderna, knäppa, mörka, poetiska eller enkla. Än så länge känns det bra, jag vill aldrig att den ska ta slut. Jag är så glad att det här kanske blir sommaren då jag lär mig läsa. Boktips från Malene Malling som jag sparat för framtiden - dela gärna era bästa boktips!📖💗
