Annons
Annons

Kram en orolig mamma


 

29818620525_669cb345ef_b

Kära Elsa! Jag brukar inte kommentera inlägg, men som arbetade småbarnsmamma måste jag bara det nu. Det är ingen vits att du stressar dig igenom din bebistid, vi bloggläsare finns kvar även om dina inlägg glesar ut!! Om sanningen ska fram har jag faktiskt svårt att hinna läsa två inlägg om dagen, jag tror fler håller med mig. Jag är övertygade om att du med gott samvete skulle kunna skriva ett varannan dag. Ta hand om dig! 💕.
Kram en orolig mamma.

Annons

Njut av den viktigaste och ack så försvinnande snabba småbarnstiden istället..varför jaga och stressa hela tiden, ursäkta snälla Elsa men vad jagar du efter i livet? En som gillar din blogg men tycker synd om dig att du ej kan stanna upp o andas ut!! Kram till dig o din familj.

Jag fick dessa kommentarerna i måndags efter att jag skrivit att det är för mycket på jobbet just nu. Hur jag känner mig stressad att blogga två gånger om dagen, spela in tv, vara med min bebis och göra massa bloggsamarbeten.
De är ju helt sanna, och satte sig exakt där de skulle.
För även om min spontana reaktion när jag får råd eller snälla pekpinnar är att vifta bort, tänka att ingen annan vet ju något om mitt liv egentligen, så är det ju ibland bra att lyssna. För även om ni inte sitter med mig där vid köksbordet när jag funderar över hur allt ska gå ihop, så har jag min inre röst, Pontus oroliga blick och så er omtanke på det. Så nu har jag gjort slag i saken och stängt ner bröllopsklänningsuthyrningen. Inte en provnig får komma till förrän tidig vår nästa år.
Jag kommer också blogga exakt så mycket som jag vill och orkar, för bloggen är det roligaste jag vet. Men det får inte bli en börda bara för att jag sagt att det ska komma två inlägg om dagen på vardagar precis som innan jag fick barn.

Jag funderar ju också en del på det här med innehållet.
Att det blir en del bebis här, och hur intressant det egentligen är. Men sen så tänker jag att det är ju min blogg och vill man inte läsa så behöver man ju inte. Och lika många som tycker att det är ointressant och lämnar tycker nog att det är intressant och tillkommer. Om inte fler. Eftersom jag aldrig haft så mycket läsare på min blogg som nu menar jag.

Men vad är det med mig som alltid måste prestera? De tre första månaderna av min första bebistid ska jag vara en övermänniska och göra allt. Är det normalt?
På ett sätt älskar jag hur Pontus och jag lyckats sammanföra våra liv till ett jämställt team där vi umgås hela dagarna, nästan alltid är tillsammans, delar på varenda hemuppgift och båda får jobba med det vi älskar. Men någonstans tänker jag på hur det skulle vara om jag bara var ledig. Inte inredde barnrum åt andra, inte satt vid datorn så fort min bebis sov eller sprang runt med honom i vagnen på olika uppdrag.

Fast jag visste ju redan innan att det skulle bli så här. Jag mår som allra bäst när jag får göra saker, helst hela tiden. Men det är en fin gräns till att göra för mycket. Dessutom tror jag att det är en reaktion på min graviditet. Hur fruktansvärt jobbigt jag tyckte att det var från mitten av maj när jag slutade jobba och bara skulle vänta. Hur en och en halv månad kröp fram och jag inte kunde gå, hade ont, väntade och bara ville bli mamma nu. Så livet kunde börja. Och så började det.

Nu vill jag ha cirka femton barn. Jag vill ha hela sängen full, leva i den här gröten som är vår familj. Där vi umgås om dagarna, gör musik, skriver, fotograferar, åker på utflykter och glömmer vilken veckodag det är.
Hur jag vet att fastän jag jobbar nu så kan jag vara halvledig med mit barn i många år. Jag behöver inte ha honom på förskola varje vardag för att kunna göra min grej, jag kan ha honom vid min sida.

Men jag får inte heller glömma att stanna up.. Tacka nej och skära bort. Nu ryker bröllopsklänningsuthyrningen, fastän jag älskar den. Det är inte lätt att sätta stopp när något funkar, nästan hela vägen fram. Lite stress kan ju bli till mycket och då vill jag vara där i god tid innan och inte falla i. Det hjälper ni mig med när ni skriver.

Men samtisigt får jag lite ångest och tittar på min sovande son. Får ej missa hans barndom, får ej missa hans barndom.

Men det gör jag ju inte heller. Jag är ju där hela tiden. Precis som Pontus. Vi gör ju detta tillsammans.

Translation: Some thoughts on parenthood in the beginning of my sons life and the balance between working and staying home.

(6)
(0)
(0)
Kommentera | Translate
 

Annons


 
 


Annons

Laddar