Kanske blir det en tradition precis som morgoninlägget med ett litet hej på kvällen? Vore det mysigt? Checka av hur dagen varit? Jag som är en kvällsångestperson har faktiskt iom det här läskiga corona-läget blivit av med ångest. Det låter ju helt sjukt när man tänker på det, men kanske finns det någon mer än jag där ute som upplever det? Fast jag har mer ångest på dagarna så jag antar att det går jämt ut. Som idag när jag blev puttad av busschauffören på bussen. Jag ville inte åka buss, det känns nästan olagligt fastän det inte är det, men jag klev in i mittdörrparet och tänkte gå och sätta mig på den där bästa platsen längst fram där man sitter ensam. Så puttade chauffören mig med hela sin kraft utan att säga något och jag blev helt chockad. Man fick inte sitta där pga smittrisken för chauffören, och det kan jag ju såklart förstå, men att det inte gick att säga det helt vänligt med ord? Eller ovänligt med ord? Istället för att ta till våld? Är det här vi har hamnat? Jag satte mig iallafall skamset längst bak och det var nog sista gången jag åker buss på ett bra tag. Kanske ställs de in, kanske ställs allt in. Men det var så mysigt på jobbet idag, jag var bara där en kort stund och träffade Lynns förskolekompis mamma där som jobbar som kostymör. Inget av våra barn är på förskolan just nu och vi pratade om det, om att hennes jobb fortsätter som vanligt trots att det är gamla människor och många i samma lilla studio, men att det är som vanligt i kultur och film-världen. The show must go on. Jag fick iallafall skjuts av henne hem och var så glad att jag slapp ta bussen igen, och resten av veckan ska jag bara vara i ateljén och det är ju på gångavstånd. Undrar om vi kommer få karantän på alla här i Stockholm? Undrar när det här är över? Jag längtar så oerhört efter sommarskor och långpromenader, efter uteserveringsvin och krama på massa kompisar. Jag längtar efter att kunna ta bussen och säga hej med ett leende. Jag längtar efter vår. Hur har er dag varit? Hur påverkas ni i ert dagliga liv? Oroar ni er för en speciell släkting (som jag), är ni arga, frustrerade, rädda för vad som kommer hända med samhället? Försöker ni se det positiva? Känner ni kanske till och med gemenskap i detta? Mindre ensamhet trots isoleringen? Viktigt att ta lite paus från allt en stund. Lynn har ingen aning om vad som händer, tror jag, och det känns så skönt att få vara i hans värld. Att säga jag älskar dig och han svarar jag älskar dig också mamma när vi nattat är det finaste jag vet. Kvällsångesten är som bortblåst. Här hemma finns inget virus, bara vi. <3
