ELSA BILLGREN
Välkommen till min blogg om inredning, vintage, brudklänningar, Gotland, Mosebacke, loppis och allt som inspirerar. Läs om upp och nedgångar, känslostormar, renovering och tv-programmet Äkta Billgrens.
Annons

Lördagsfrågestunden

Det här inlägget innehåller reklamlänkar. Läs mer här >

God morgon på denna exceptionellt regniga lördag. Idag blir det till att ge lägenheten lite kärlek och även er såklart! <3 Här kommer därför svar på smått och gott ni undrade om igår. Puss!

BELLA:
Hej, blir helt tokig på min fula soffa. Du har tidigare pratat om överdrag och extra stora lakan, men var hittar jag det för en 3-sits soffa? Har du några tips på hur soffan blir mysig och får karaktär? Tack!

Annons

Annons

Hej! Soffan är ju vår viktigaste möbel så här års och jag känner med dig som inte gillar er soffa. Ingen kul känsla. Man ska ju älska sin soffa helst, så pass mycket att man dras mot den och bara vill kasta sig ner i allt mjukt och kanske ta en liten tuppis i pyjamasen på helgen. Tips är att googla extra stort lakan, då hittar jag lakan som är 270×270 och det kanske räcker en bit? Tryck ner ett eller två såna mellan ryggen och sitsen och lägg sen ett krinklat överkast över sittdelen som här. Det finns på tex H&M Home har jag för mig. Fyll på med kuddar och filtar och mysss.

VICTORIA:
Hej Elsa, en fråga! Du har hintat om det ett par gånger – men är det i höst ni blir med taxvalp? Hoppas!

Annons

Hej! Jag skulle nog säga att jag nog mer ventilerat än hintat. Det är intressant tycker jag, att man ibland tror att bloggen är supergenomtänkt. Det är verkligen inte så. Ibland känner man för att dela med sig av sina tankar och så luftar man, sen en vecka senare kanske man känner något annat. Precis så som det är när man pratar med sina vänner irl. Det är alltså inte som i en film eller serie där det som hintas sen självklart sker för att det gör dramaturgin korrekt. Detta är alltså absolut ingen kritik mot dig som frågade, jag vill bara förklara hur det funkar från mitt håll. 🙂 Men angående valp så är det något som vi pratar om i familjen, känner på. Greta (en favorittax) fick nyss fem stycken små valpar så kanske blir det svårt att inte ta med en hem när vi besöker Strängnäs nästa gång. Eller så räcker det att åka ut dit då och då och gulla med dom. Den som lever får se! Älskar ju allt gulligt! Vill man ha lite valpmys så här på lördagsmorgonen finns den här gosiga videon med massa taxvalpar från vintern 2016 när jag hade en liten Lynn i magen och vi åkte ut till Pontus mamma för vintermys.

HANNA:
Hej! Blev nyfiken på dina nya träningskläder. Jag har funderat mycket över vad som är snyggt men ändå funktionellt. För det är ju roligare att träna om man känner sig lite cool. Två stilar som jag tror jag skulle gilla är antingen minimalistiskt svart/vitt/brunt/grått Filippa K-aktigt eller Retro Adidas med sportiga knästrumpor och pannband men du kanske har andra kul förslag?

Annons

Hej! Tyvärr inget megakul förslag, men jag har äntligen hittat ett par springbyxor med superhög midja som inte rullar ner! Dessa från Rönisch (reklamlänk via Apprl) . Till dom har jag en skön och bra sport-bh (reklamlänk via Apprl) och en randig loppisfyndad tröja i bomull. Älskar att ha så vanliga kläder som möjligt när jag springer så jag inte känner mig uttittad eftersom jag springer mitt i stan. Men det låter ljuvligt med pannband och knästrumpor, kör!

BIM:
Hej! Ska bli fru i september 2021 och jakten på klänning har precis börjat. Vad ska jag ha? Ledord? Från top till tå. TACK för inspo! <3

BROLLOP

Annons

Åh, bröllop! Grattis! Så kul. Jag vet ju såklart inte hur du ser ut eller vad du gillar, hehe, men här kommer ett collage för hela ert bröllop! Om jag skulle gift mig nu, kunde inte låta blir. Först och främst tycker jag att du ska ha en skön klänning så du kan ha roligt hela dagen och även ha den vid flera andra tillfällen sen i livet om du vill. Om du inte vill hyra en vintage från mig då såklart. I annat fall tycker jag att en vit från Cecilie Bahnsen är det absolut vackraste. Jag har ju en vit och en svart och skulle gärna sova i dom om jag fick. Bära varje dag, de är som konstverk. Till det ett par sandaler, kanske dessa från Neous. Håret är en slarvig låg knut och som enda smycke ett ekollonhalsband från Ole Lynggaard Copenhagen, kanske var det din morgongåva? Fint med ekollon på hösten. Som brudbukett har du självklart en bullig vild historia på enbart hortensia och vildmorot, min nya absoluta favorit efter att jag såg Christian Ravnbak göra en sån bukett. Kanske kommer de från någon släktings kolonilott eller trädgård? En perfekt blomsterkombination att även dekorera bröllopet med. Dina tärnor kanske hyr fina klänningar från Kajsa Magdalena, älskar hennes fina idé. Första bilden är alla råvaror som ni har på middagen. Antingen lagar ni själva och gifter er i er egna trädgård, vad vet jag, eller så kanske ni äter middag på Främmat efter vigseln, som ju bilden kommer ifrån. Vin från Frederic Cassard, bröllopstårta med hallon, citron, persika och björnbär och självklart honeymoon till Köpenhamn med några nätter på Villa Copenhagen. Mysigt ni ska ha det! <3

ELA:
Hur vet man om man är redo för att försöka bilda familj? Ena stunden känner jag med varje fiber i min kropp att det är det jag vill. Andra blir jag livrädd för vad det skulle innebära för vår relation och framtid. Man hör ju så mycket om hur svårt det är så att ta steget in i det okända är läskigt. Hur visste du?

Villa la Madonna

Annons

Hej Ela! Jag förstår att du velar, det är ju så många krafter inuti en som sliter och drar åt olika håll. För mig var det nyfikenhet, vilja att gå vidare i livet och kliva in i nästa steg, längtan efter att få känna den där kärleken som alla pratar om och så var jag så kär i Pontus att jag liksom ville ha en bit av honom och mig att förlänga relationen med. Något som var vi i kött och blod. Plus att jag alltid vetat att jag vill ha en familj, vara den där gamla tanten med barn runt mig, berätta visdomar, skoja, dra fräckisar och liksom ha ett liv bakåt och framåt åt samma gång? Sen var det såklart svårt att förutse hur livet skulle bli. Jag har alltid varit ganska ointresserad av andras bebisar och trodde att jag skulle vara en urusel mamma eftersom jag aldrig bytt en blöja eller visste hur man höll en bebis så där naturligt, men såna saker försvann sen när vi en dag bara bestämde oss för att börja försöka. Efter den dagen fanns det ingen återvändo. Vi liksom klev in i tanken och släppte all kontroll och lät känslorna ta plats. Dock hade jag ingen som helst aning om jag var redo eller inte, jag bara visste att jag ville. När jag sen blev mamma var allt bara självklart för mig. Många pratar ju om att bebistiden är superjobbig men för mig var det de bästa sex månaderna jag haft i mitt liv. Jag kände mig komplett. Kanske för att jag alltid saknat den där fysiska kärleken i min familj och som liten. Jag vill bli kramad på konstant och har alltid känt mig lite ensam och tom eftersom vi inte alls växte upp så. Nu när jag hade ett barn helades den delen av mig själv och jag kunde ge honom allt det där som jag själv saknat och samtidigt som jag gjorde honom till en god människa gjorde jag också det mot mig själv. Gav all kärlek.

Att vara redo för barn är nog svårt eftersom man aldrig vet hur det blir. Det märkte jag redan under graviditeten att de tillfällena som det var som jobbigast var när jag försökte ha full kontroll men det inte gick. Hela förlossningen handlar om att släppa på det och lita på sin kropp, instinkter och de man har runt omkring sig. Föräldraskapet handlar om precis samma sak tycker jag, att lita på det som magkänslan säger.

När vårt barn var sex månader fick ju jag dessutom cancer och hade vi inte fått barn när vi fick det hade jag aldrig kunnat få barn. Jag är oändligt tacksam för det och att detta skulle drabba mig hade jag ju ingen som helst aning om. Hela livet är ju skeenden man inte vet i förväg. Livet kan gå åt så många olika håll. Pontus och min relation är tex mycket starkare och bättre nu än vad den någonsin har varit. Det är just på grund av vad vi varit med om tillsammans. Jag kanske inte är rätt person att fråga om just barnaskaffande eftersom det jag vill mest på hela jorden är att kunna få ett barn till, men det går inte. Så för mig är det så färgat av den längtan. Det finns ett före och ett efter barn. Så fort man kliver över på den sidan är barnet det viktigaste i ens liv. Inte relationen, inte en själv, det är bara barnet. Det kanske det är därför det är så svårt. Och läskigt att tänka på innan. Men när man väl är förälder känns det så självklart. Jag är tacksam och lycklig varje dag över att jag fick bli mamma och det är absolut inte hela min identitet. Jag är ju jag. Kanske ännu mer nu eftersom jag bär på mer erfarenhet av känslor och kris. Jag vet också att jag är en mycket bättre mamma än jag trodde. Väldigt bra faktiskt. Det gör mig stolt över mig själv och så lycklig att jag fick visa mig att jag kunde det. Lycka till med allt och hoppas jag inte bara svamlade iväg utan kanske också sa något som var till hjälp.

Annons

Det var allt för nu, vi tar resten av era frågor en annan gång. Ha en härlig lördag nu! Puss.

16 kommentarer till “Lördagsfrågestunden”

  1. Jasmin skriver: 26 september 2020 kl 07:54

    Så fin reflektion på sista frågan. Tack för att du bjuder på ditt hjärtas tankar så frikostigt.


  2. Cecilia skriver: 26 september 2020 kl 08:04

    Vilken själ du la i dessa svaren! Du är så ärlig och generös som delar med dig av det du kan för att hjälpa. Ditt svar till Ela är fantastiskt!


  3. Jos skriver: 26 september 2020 kl 08:49

    Men åh så berörd jag blev av dina kärleksfulla svar❤️ även om jag inte ställde frågorna. Kan så relatera till att önska sig fler barn än en kan få pga olika omständigheter.
    Allt gott & all kärlek


  4. Ida skriver: 26 september 2020 kl 09:02

    Till Ela ang livets största fråga: jag gick jättelänge och letade efter ett tecken, eller i alla fall letade efter känslan och tillfället när jag skulle veta att jag var redo. Var så övertygad om att jag plötsligt skulle komma till insikt, stå där på Ica en dag och bara: NU är det dags. Men så var det inte. En dag kom jag istället på att det här att jag går runt och letar efter ett tecken ÄR mitt tecken. Det betyder att jag är redo. Kanske är det likadant för dig?

    Ps. Ångrar aldrig att jag skaffade barn. Jag och min man pratar oftare om att vi inte skulle väntat så länge som vi gjorde utan vågat göra det tidigare.


    1. Millis skriver: 26 september 2020 kl 12:04

      Wow Ela, vilket fint svar! Och jag tror det ligger i mycket i det du säger i att bara fenomenet att leta efter tecken är tecknet i sig.


  5. Anna-Karin skriver: 26 september 2020 kl 09:39

    Så fint inlägg och så varma svar!


  6. Liselotte skriver: 26 september 2020 kl 11:19

    Håller med, verkligen fint svar på Elas fråga!
    Ett stort livsomvälvande beslut, som tex att skaffa barn eller att byta jobb, är helt naturligt att det följs av rädslor för det nya. Man vet vad man har men man vet inte vad man får liksom. Jag brukar tänka på det som två sidor av samma mynt: du längtar efter någon slags förändring, är nyfiken på hur det skulle bli, och på andra sidan myntet finns rädslan, tvivlet, alla tänk-om. Så länge de finns balans mellan de två sidorna, så att myntet kan stå och balansera på kanten, så är det ingen fara. Men väger ena sidan över för mycket finns risk att den stora nyfikenheten eller längtan gör att man kastar sig ut i nåt ogenomtänkt, alt att den stora rädslan verkligen vill varna en för något, eller håller en tillbaka från för mycket i livet. Vet inte om det blev så tydligt men det är en bild som brukar hjälpa mig!


  7. Te skriver: 26 september 2020 kl 12:08

    Vilka fina svar Elsa❤️


  8. Rebecka skriver: 26 september 2020 kl 18:03

    Fina ärliga svar ❤️ Vill minnas du skrev någon gång att du har kvar dina äggstockar för att eventuellt kunds skapa embryon i framtiden. Hur ser ni på den möjligheten ( med surrogat-hjälp) att få ett till barn ? 💞


  9. Mari skriver: 26 september 2020 kl 19:01

    Så härligt inlägg! Som ett samtal om olika saker man får upp.
    Tips till stora sofföverdrag. Antingen sy ihop nya eller loppisfyndade lakan till önskad storlek. De går ju också att knyta ihop .


  10. Hej skriver: 26 september 2020 kl 22:05

    Hör så många säga ”trodde inte jag skulle bli en bra mamma men det blev jag”. Men alltså. Nånstans inuti måste ju alla dessa mänskor ändå ha vetat att de skulle fixa föräldrarskapet bra. Man skaffar ju inte barn som man inte tror att man kommer vara bra för. Man skaffar ju barn för att man har en massa kärlek och omtanke att ge någon. Men så finns tvivel där ändå i tankarna, just för att man så gärna vill ge den lilla personen allt och vara så bra det bara går. Tvivlet kan alltså vara ett uttryck snarare för att man är ödmjuk inför uppgiften och otroligt dedikerad = blir en jättebra förälder. Men när det uttrycks efteråt som att ”trodde inte det skulle bli bra” så förminskar man kanske sig själv lite. Såklart chansade ni inte med era barns väldmående. Ni var ödmjuka, men nånstans säkra på att kärleken räckte. Värsta sortens förälder är nog snarare narcissister som är tvärsäkra på att de är fantastiska på alla sätt och inte känner att ett barn är det största och svåraste man kan få i uppgift liksom. De kommer inte säga efteråt att de tvekade och därför kommer de kanske låta som att de inte chansat med barnen, fast det är just det de gjort.


  11. Emma skriver: 26 september 2020 kl 23:21

    Har också ett barn och kommer troligen inte bli fler vilket är något jag med sörjer. Är så skönt att se att jag inte är ensam i den känslan även om jag förstås hellre sett att det varit annorlunda för dig ändå. Men kan känna ibland att det är jobbigt med tvåbarnsnormen. Att det är så självklart att har man ett barn så måste det komma fler. Att det är fel mot barnet att inte ge det syskon. Jobbar stenhårt på att acceptera läget och att min son ska få växa upp och känna att vi är en grym liten familj ändå. Försöker också tänka positivt kring att jag verkligen kan ge honom all uppmärksamhet och tid han behöver. Men lätt är det inte. 🙂


    1. Mi skriver: 27 september 2020 kl 18:03

      +1


  12. Charlotte skriver: 27 september 2020 kl 00:01

    Så fint inlägg, det värmer att läsa dina genomtänkta svar 💛


  13. Karin skriver: 27 september 2020 kl 08:29

    Så vackert svar på speciellt sista frågan. Blir rörd. Känner igen mig så i hur du beskriver känslan av att bli hel och att försöka ge det man kanske saknade själv.


  14. Emma skriver: 27 september 2020 kl 10:27

    Åh, så fint svar på den sista frågan. Tack för att du delar med dig av dina tankegångar! Och tack även ni andra som skriver i kommentarsfältet.


Dela på:
Laddar