ELSA BILLGREN
Välkommen till min blogg om inredning, vintage, brudklänningar, Gotland, Mosebacke, loppis och allt som inspirerar. Läs om upp och nedgångar, känslostormar, renovering och tv-programmet Äkta Billgrens.
Annons

Min förlossning

Hej! Nu har det gått 11 dagar sen jag födde barn för första gången i mitt liv. Den där upplevelsen som många kallar ”magisk”, ”stark” och ”urkraft”. För mig var det något helt annat. Jag skulle nog kalla det hårt arbete, blod, svett och tårar.
Jag hade få föreställningar om hur det skulle vara, men visste att jag inte ville vara gravid något mera. På midsommarafton hade jag gått över 11 dagar, gjort en hinnsvepning, haft BB-väskan packad i ett par veckor och var extremt redo för att det skulle komma värkar. Jag hade ställt mig in på planerat snitt redan den 7 juni, vänt bebisen i vecka 37 och fått hopp igen. För mig var det dock aldrig så att jag verkligen ville föda den vanliga vägen, men varför inte? Så här i efterhand hade ett snitt den 7 juni inte varit helt fel. Jag hade älskat honom lika mycket, det är jag säker på.
Men. Nu ska vi dyka in i vad som hände. Jag minns inte så himla mycket, men har ju min journal att kika på så berättelsen finns där. Vi börjar mitt i natten efter midsommarfirande, för det var kl 02.00 den 25 juni jag kände första värken.

Annons

Det startade som kramper, inte en molande mensvärkskänsla som jag hade trott. Tydliga värkar som väckte mig och kom punktvis i nedre delen av magen. Ett starkt hugg som gör att man tappar andan, som när man har magknip och det kommit luft fel i tarmarna typ.
Jag var förberedd på värkarna, hade längtat efter dem till och med. Att bli igångsatt låg inte i min drömplan, utan de ”naturliga” värkarna producerade av min egen kropp hade jag både hört och läst var bättre och gjorde inte lika ont. Men allt blir ju bra, säger de flesta. Fast bättre och sämre på skalan kan man ju ha det tänker jag.
Vid 04.00 gick jag upp och började vanka, Pontus vaknade och vi klockade värkarna som kom tre på tio minuter redan från början. Jag kunde ändå slumra till mellan och tog bad efter bad för att få tiden att gå. Pontus masserade min nedre rygg och så började klockan närma sig lunch. Jag fick i mig lite mat men klockan 14.00 ringde jag SöS för att berätta att nu har jag haft värkar i 12 timmar och sen ett par timmar tillbaka är de tre till fyra på tio minuter. Då hade slemproppen gått också, men inget vatten.

I telefonen berättade de att hela Stockholm var proppfullt och att det inte fanns någon plats för mig. Dessutom lät det som att jag kunde stanna hemma en stund till, fastän jag ändå var i aktivt förlossningsarbete. Det var på gång, men just nu fanns ingen plats. Jag sa att att hellre väntade hemma och kämpade med mina värkar än att åka utanför länet och i telefonen berättade de att om jag ringde om några timmar kanske det fanns plats. Så jag kämpade på hemma med jämna och täta värkar i fem timmar till innan jag ringde igen.
Och då fanns det plats!

Annons

19.45 tog vi en taxi till SöS, och jag kände redan i bilen att de började bli svagare och göra mindre ont. Typiskt. Hoppas jag får stanna ändå och slippa åka hem igen var det enda jag kunde tänka på. Jag vill så gärna föda på SöS där vi har promenadavstånd hem och där jag varit innan flera gånger och känner mig trygg.
Så vi registrerade oss, jag tog ett par värkar på vägen från receptionen till vårt rum (som blev rum tre, där Daria födde sin Sophia och som jag tror är det allra minsta på SöS förlossningen).

Det första de gjorde var att kolla mina värkar och hans hjärtljud med en ctg-kurva. Allt såg bra ut och efter en stund undersökte de mig.
Cervix utplånad, central, Mm öppen tre centimeter, lite stram, masseras. Ffd huvud ovanför spinae, glatta hinnor palp, står det i min journal.
Så jag fick stanna, men det var på håret antar jag. Jag lärde mig lustgasen, kräktes blåbärssoppa och jordgubbar över hela golvet och bytte om till sjukhuskläder.

Efter fyra timmar undersökte de mig igen, nu ett nytt team barnmorska och undersköterska, och det hade inte hänt någonting. Allt var precis samma som när jag kom in, trots smärtsamma och täta värkar.
Här började jag tappa lite hopp, men barnmorskan kom med tydligt förslag på vad vi skulle göra. Jag skulle få en EDA (epidural), de skulle spräcka mina hinnor och sätta mig på värkstimulerade dropp (oxytocin) för att skynda på förloppet och ge mig starkare värkar så han flyttade sig ner och jag öppnade mig snabbare.

Kvart över ett på natten fick jag epiduralen (som inte var så farlig att lägga pga allt gjorde fruktansvärt ont överallt annars så nålen struntade jag fullständigt i), de spräckte hinnorna så vattnet gick och så blev jag uppkopplad på dropp för att öka värkarna. Då somnade jag en stund och fick vila. Den första sömnen på över ett dygn.
De satte en skalpelektrod på bebisens huvud för att ha koll på hans hjärtljud bättre och jag testade allt från saccosäck och pilatesboll till gåbord och att stå lutad mot sängen.

Annons

Det är nu de fruktansvärda värkarna kommer. Det är också här jag slutar minnas ganska mycket.
Jag minns bara att jag aldrig någonsin haft så ont i hela mitt liv, och att det inte på något sätt är ”som lite värre mensvärk” eller annan snäll beskrivning jag hört. Snarare som en kniv i nedre delen av livmodern, som stannar där och sakta roterar under en minut, fem gånger på tio minuter.

De sätter in en kateter så jag får kissa också, för det kan jag inte göra själv, och vid sju på morgonen någon gång, när regnet började ösa ner, så känner jag ett extremt tryck nedåt.

Halv åtta undersöker de mig igen och då är jag öppen sju cm. Oxitocyndroppet ökas och nu har jag en och en halv timme med sex till sju sammandragningar på tio minuter. Det var den sjukaste timmen i mitt liv. Här har jag glömt bort epiduralen, jag vet inte om den fortfarande hjälpte eller om den var borta för länge sedan, men det enda som funkade här var att Pontus tryckte med sin handflata det absolut hårdaste han kunde mot min svanskota och jag tryckte tillbaka. Det gick inte att röra sig, bara härda ut.

Kvart i 11 på förmiddagen den 26 juni var jag öppen tio cm. Det är också då jag börjar testa att krysta lite. Fast utan krystvärkar. Jag vill bara så himla gärna ha ut honom nu. Huvudet går över spinaetaggarna och jag låter lite som en ko ungefär när jag trycker på. Jag är nu inne på mitt tredje par barnmorska och undersköterska och får mycket hjälp i hur jag ska andas och så för att kraften inte ska gå ur mig. Jag inser att jag gjort ”fel” under hela förlossningen. Jag har andats in och ut, inte som nu när jag mest släpper ut gutturala mörka ljud. Det är svårt att förklara men helt plötsligt kändes det som att jag använde kraft och kom längre ner än tidigare då andningen varit högt upp.

Annons

Klockan 12 får jag en pudendusblockad, alltså en bäckenbottenbedövning, men tyvärr sätter den sig snett. Ena sidan blir helt bortdomnad från höften ner hela benet och även foten, vilket gör att min vänstra sida känns obedövad och jag får väldigt ont där. Men nu minskar värkarna något igen och jag kan slumra till. Och sen får jag äntligen krysta. Äntligen kan jag göra något för att han ska komma ut!

Och herregud vad jag krystade. Jag blev så lycklig över deras ansikten när jag äntligen fick trycka på och de såg att han rörde sig nedåt vid varje värk. Äntligen!

Dock kunde jag bara ligga i gynställning då det gjorde för ont i alla andra ställningar men det funkade bra och nu var han på väg ut! Här någonstans började jag yra lite, sjöng sånger från min barndom och pratade bebisspråk med Pontus. Vi gick igenom hela mitt barndomskvarter i Änggården, jag räknade blad på tapeten och krystade fyra gånger per värk. Jag fick varma handdukar mellan benen som jag minns att jag sa var det bästa i universum och varför får man inte det annars i livet? för det var så skönt.

Efter en halvtimme var huvudet nästan ute och då fick jag göra som på film och bara andas mig igenom det sista. Med vänster hand på hakan kom han, i framstupa kronbjudning. En värk till där jag tryckte på och flopp gled han ut med hela kroppen på en gång (har jag för mig, det står inte i min journal). Sen låg han där, ren och gallskrikandes med armar och ben i luften, på britsen mellan mina ben. Inte en sekund hade vi varit oroliga för honom, inte en sekund hade han tagit uppmärksamheten på förlossningen. Det var bara jag.

Annons

Han föddes den 26 juni klockan 13.27, kom upp på bröstet direkt och jag tittade på hans ansikte. Det var total kärlek. Han var min, alla 4450 grammen, 54 centimeterna och 38 i huvudomfång. De vackraste ögonen jag sett, helt vidöppna, knappt en uns fosterfett på kroppen. Nästan som de gör i matlagningsprogram, plockar fram en färdig som de förberett innan. Vi grät och han grät.

Nio minuter senare kom moderkakan ut, hel och stor tydligen enligt personalen. En redig navelsträng hade han haft också, vilket kanske var anledningen till att han varit kvar så länge och mått så bra i magen.
Jag blev sydd (brast i grad två) men brydde mig inte ett dyft då min pudendusblockad fortfarande höll i sig så jag låg där med min bebis på magen och lät de göra vad de ville för att det skulle bli bra.
Nu var det skiftbyte igen så jag tackade min barnmorska Lina som förlöst mig och gulliga undersköterska Ann och bara låg där och försökte andas. Det var så skönt att inte ha ont mer. 36 timmar av fruktansvärt ont. Det här gör jag aldrig om. Du får bli ensambarn var det första jag sa till honom.

Så gick det alltså till när Lynn föddes. All personal jag mötte (vilket var en del) var underbara, och jag är så glad att jag fick föda på SöS. Speciellt eftersom vi fick ligga kvar på medicinskt BB i tre dagar till pga mitt höga blodtryck och Pontus kunde gå hem emellanåt och ta hand om katten, vattna blommorna och göra sånt som i stunden känns viktigt.

Det var helt sjukt att föda. Det var hårt arbete, gjorde ont på ett sätt som liksom inte går att förklara med ord. Jag önskar inte min värsta fiende den smärtan under de timmarna. Men det går inte att förstå innan. Det går inte att förstå när man ligger där heller. Jag förstår det fortfarande inte. Men jag lever, han lever, alla mår bra och jag läker. Vi blev fantastiskt bra omhändertagna allihop och jag ångrar ingenting. Det var bara att följa med. Nu har jag gjort det och nu vet jag vad det är. Det var inte tekniker, andning eller avslappning. Det var att stå ut. Eller som Regina Lund sagt någon gång i en intervju – ”det är som att skita ut en roterande trästock”.

Annons

Bra jobbat alla mammor, vi är så sjukt grymma som gör detta sjuka som på film porträtteras som en barnlek men som i verkligheten är som att dö långsamt och sen födas igen.

min förlossning

min förlossning

min förlossning

Annons

Translation: My birth story. 36 hours of pain, a healthy child and amazing staff at SöS.

Kommentarer till “Min förlossning”

  1. Emelie Kristoffersson skriver: 22 juni 2017 kl 08:59

    Jag födde mitt första barn 2 veckor efter dig, Elsa och din förlossningsberättelse är nästan identisk med min. Förutom att min fick avslutas med sugklocka som släppte, omtag och sugklocka igen. Jag har läst din förlossningsberättelse tidigare, vid minst ett tillfälle, men just idag drabbade den mig verkligen och jag kan inte sluta gråta. Så fint, så läskigt och så sant. Tack för att du delar med dig. Och grattis Lynn på din (snart) första födelsedag.


Dela på:
Laddar