Jag sitter i min ljusgröna 40-talssoffa och väntar på ingenting. Solen sirlar in genom de spröjsade fönsterna och jag följer dammkornen virvlandes runt framför mina ögon i ljusskenet. Det är juni i Stockholm och helt tyst förutom småfåglarnas sång där ute. Helt tyst på min gränd. Jag börjar nästan fundera över om jag ska ta tag i den här dagen när telefonen ringer. Min statiska blick mot dammkornen skärps till och jag fumlar efter telefonen. Det är min syster som ringer. Hallå? Elsa, jag sitter i en raggarbil på väg hem till dig nu. Jag har ett rosa piano i bakluckan. Det har ditt namn på sig. Jag rynkar ögonbrynen för att hänga med. Vad menar du? Vadå rosa piano och raggarbil? Kom ut på gatan så fattar du. Jag lägger på, stoppar fötterna i ett par svarta ballerinaskor och drar en rosa kofta över axlarna. Trippar ut i trapphuset med dörren kvar på glänt som att jag vet att något kommer bäras in där inom kort och så ut på trottoaren. Småfåglarna dansar runt i busken vid cykelstället och muller hörs från Hornsgatan där borta. Fast på min lilla gränd är det tyst. Så kommer det. Dånet väller in från knuten och upp över kullen där jag står på trottoaren. En svart mastodontbil rullar fram på silverfäljade hjul och med orangeastora flammor längst med huven. Det vrålar ur motorn och ur högtalarna. Walk this way, walk this way! Bilen närmar sig och rutan vevas ner. Min lilla storasysters huvud tittar ut från passagerarsätet och hon ler och kisar. Elsa, du kan inte tro vad vi har till dig! De stannar och dörrarna slås upp. Det är Andrea och hennes barndomsvän Leo som sitter där fram. Den röda skinnsoffan bak ekar tomt. Jag ser mig själv där snart i framtiden. Leo kommer fram och ger mig en fuktig kram. Hur är läget tjejen? Jo tack bra! Men vad är det här? Andrea går runt bilen, som har ordet CRY på regestreringskylten, och öppnar bakluckan. Där i det gigantiska utrymmet ser jag något som inte alls passar in. Ett litet rosa skolpiano. Stort nog för en femtonårig Elsa i nionde klass som övar skalor och skriver poplåtar, men mindre än det jag hade hemma i vårt radhus i Göteborg och sen fick ge upp när vi flyttade. Vill du ha det? It's yours säger Leo. Vi baxar ut pianot ur bakluckan och bär in det alla tre genom porten och min dörr på glänt. Det är tungt och klumpigt, men det går att lyfta nu när vi är tre. In genom hallen och så in i vardagsrummet bredvid min ljusgröna 40-talssoffa. Nu åker vi vidare säger Leo och är redan ute ur ytterdörren. Hej då får jag ur mig och så startar motorerna igen. Jag drar fram den lilla vita nylonstolen jag loppishoppat några veckor tidigare och sätter mig där. Fingrarna letar efter tangenterna och jag blåser bort lite damm som samlats i glipan. Jag trycker ner och får fram första ackorden ur Sandras Maria Magdalena. Den har jag i ryggraden efter tusen instängda gråttimmar inne i min systers rum med mig tätt tryckt mot dörren för att få vara en del av att växa upp. Jag slutar mitt i första versen. Kanske piano inte är min grej egentligen. Jag tröttnar och drar handen över det bubbelgumsmålade istället. Men den får stå kvar ett tag. Senare på kvällen går jag ut i sommaren och dricker rosé och firar födelsedag. Dansar utan strumpbyxor och hånglar med en musiker med långa fingrar. På morgonen ser jag honom i diset av sommardamm, fingrarna glider över alla tangenterna på mitt rosa skolpiano. De leker sig fram, spelar Beatles och Taube. Jag blundar och somnar nästan om. Det här kan jag vänja mig vid tänker jag. En man, en vals och ett rosa piano. bild: sköna hem The story on how I got my pink piano.
