Även om mitt minne sviker mig på en del punkter ska jag försöka göra det här så tydligt och ingående som möjligt. Så här gick det alltså till när jag började jobba, alla stegen från sista dagen på gymnasiet till idag. Jag har aldrig vetat var jag kommer att hamna, och har inte mer aning nu. Vad framtiden har med sig för mig är ovisst, precis som för dig, men är man modig nog att satsa på sina drömmar, hoppa på läskiga tåg och våga stå upp för sig själv samt göra fel har man alla chanser att jobba med det man drömmer om - även om man inte vet vad det kan vara just nu. När jag var liten ville jag helst av allt bli florist. Jag läste böcker om blomsterbindning och gjorde fina buketter av blåsippor och ormbunkar på landet och sålde dyrt till snälla tanter. Jag gillade att bygga spännande maskiner och gjorde en fälla för rådjur en gång. Min kompis Jeanette och jag skapade en bajsmaskin där min lillebror fick agera testperson och så gick jag balettskola och tog pianolektioner. När jag började gymnasiet valde jag Södra latin, där pappa hade gått den allra första estetiska linjen med Pernilla August och där man fick ha klänning och konstigt smink på sig och inte behövde se ut som man gillade sport och jeans om man inte gjorde det. Jag älskade stora musikaler, berättade att Fantomen på Operan var hela anledningen till att jag sökte under intervjun och valde den mest dramatiska monologen. Innan det här hade jag nog inte tänkt så mycket på jobb. Jag ville mest bli omtyckt, ha kompisar och inte göra bort mig. När jag började gymnasiet hände något. Jag slutade fokusera så mycket på mig utifrån och började gräva inifrån och ut lite mer. Berätta nåt. En bra grej med teaterlinjen var att man fick lära sig om fler saker än bara skådespeleri. Jag trodde liksom att det var det man var tvungen att bli när man gick där. Skådespelare. Men allra roligast hade jag med att fixa kostymer, ljus, musik, regissera, smink och skapa drömska världar tillsammans med de andra i klassen. Vi stannade ofta kvar efter skolan och jobbade på egna projekt. Fattade att ska vi jobba med teater måste vi ligga i och verkligen inte missa en sekund. Vi skev manus och förberedde oss på åren efter gymnasiet när jobbandet skulle börja på allvar. En dag hängde en lapp på anslagstavlan. Den hängde där bredvid listor inför teaterföreställningar man kunde skriva upp sig på och notiser om bortappade termosar och randiga tröjor. Det ska komma en castingperson till skolan, som letar efter ungdomar till en film. Jag minns exakt hur jag och ett par tjejer i klassen kilade ner till studion som låg nere på Repslagargatan och läste texter ur den nya filmen Sandor/Ida. Jag kom till sista uttagningen, sen knep Aliette rollen. Rebecca Scheja var också en av dem som var med i slutet minns jag, hon kanske fick rollen, det vet jag inte. Men castingpersonen och jag släppte aldrig riktigt kontakten och här satte väldigt mycket igång, fastän jag inte alls visste det. Jag testade inför tv-program om dejting (Josefin Crawfoord fick jobbet) och dramaserier på SVT. Sen blev vintern till vår och snart hade vi ingen skola att gå till. Bara läskiga studentmottagningar där man lite tipsy förklarar att man inte riktigt vet vad man vill göra med sitt liv än men kanske resa någonstans eller plugga. Jag fick iallafall jobbet på SVT, gjorde två dramaserier, men passade ju aldrig riktigt som skådespelare. Jag var helt enkelt inte tillräckligt bra, jag kan ju inte släppa kontrollen. Skolan slutade och jag började bli nervös. Sökte en kurs på Universitetet och jobbade på café String. Fattade verkligen ingenting av Teatervetenskapen. Tryckte in årtal och Grekiska komplicerade namn i huvudet. Typiskt att teater ska vara så himla typiskt. Kursen tog slut och Emmi, Adam Pålsson och jag satte upp egenskrivna föreställningar på Färgfabriken. Armand Mirpour spelade trollkarl i en källare på Bondegatan. Det blev så himla svårt att se vad allt skulle leda till. Tusen timmar arbete och så en föreställning med föräldrar, vänner i publiken och så påt igen. Café Strings kokosbollar till lunch och sen fick jag ett vikariat på en förskola. Ungefär här fick jag en depression. Jag ville verkligen veta vad jag skulle göra av mitt liv. Vad jag var bra på. Bredvid dessa framgångsrika föräldrarna var jag ju ingenting. Nyss utflyttad från barndomshemmet och så himla ensam och rädd för att bli vuxen. Alla kompisarna åkte till andra städer och pluggade språk, och jag hade ingen aning om vart jag var på väg. Mitt i detta ringer en VD på ZTV som berättar att de ska göra en nysatsning och att hon såg bandet där jag hade castat till en dejtingprogram. Jag åkte till Münchenbryggeriet och filmades för lite olika program. Hamnade med Jenny Seth och fick åka ner till Hultsfred och testfilma en sommar. Efter Hultsfred gjorde jag Tribut, Cocobäng och Uppladdat där innan de la ner igen. Det var så fint med åren på ZTV. Jag var så ung. Så knäpp och fattade verkligen ingenting av mediavärlden. Dessutom räckte det ju inte att göra lite indieprogram för att fylla veckorna och betala hyran. Jag behövde ett riktigt jobb. Något att göra mellan inspelningarna. Jag tror jag sökte jobb på Beyond Retro tre gånger innan jag nöp tag i Sophia (som jag kände via Anna som jag stod i dörren till Trädgården med i ett par år på somrarna) och sa att jag så himla gärna ville komma på intervju. Jag fick träffa Mira som var butikschef för den nya stora butiken i Debenhams-gallerian på Drottninggatan och hade min allra finaste rutiga skjorta på mig. Jag var så glad att det inte var den läskiga tjejen med pennkjolar, undercut och rött hår från Åsögatanbutiken, där jag lämnat mitt cv massa gånger men blivit nekad, som höll i den. Henne skulle jag ändå stöta på lite senare. Jag fick börja som provjobbare i butiken och sprang runt bland vintageklänningar och trägalgar. Efter ett par veckor frågade de om jag ville stanna kvar och det ville jag ju gärna. Jag började jobba mer och mer på Åsögatan där Louise (undercut-tjejen), Thomas, Evelina och Cissi jobbade med mig. Jag fick testa på att göra visual merchendise och gillade det mycket mer än säljarbetet. Efter ett par månader berättade Kelvin, som var chef, att man kunde söka presstjänsten och att de helst ville ha någon från företaget och inte utomstående. Innan hade Erik hållit i den och det handlade mest om att klippa ut bilder med Beyond Retros kläder på i tidningar och uppdatera bloggen. Jag minns att jag frågade pappa om han tyckte att det var en bra idé att jag sökte, jag hade ju noll erfarenhet menade jag, och han sa att om du ens frågar mig om detta tyder det på att du är nervös och då bara måste du göra det. Så jag gjorde det, och fick sen jobbet. Jag hade ett eget skrivbord! Vid toaletten. Alla frågade mig vem som var på toa och om det var ledigt. Annars var det så himla kul att hitta på event, skriva, fota Louise (som inte var läskig längre) i vintageklänningar och lägga upp på bloggen och visa upp nya produkter. Jag fick kontakt med massa journalister och en av dem var Emma Aspelin på ELLE. Hon var koordinator och skulle skriva ett jobb om dead stock. Jag visade vad vi hade och efter ett tag frågade hon om vi kunde ses på ett möte ang. något annat. Emma, Lisa och jag sågs på Raw på Rörstrandsgatan. De hade läst Beyond Retro-bloggen och trodde att jag skulle skriva en superfin blogg på deras hemsida. Den skulle rustas upp och många nya karaktärer skulle dyka upp, jag med mitt vintagetänk skulle passa perfekt. Jag tackade ja och insåg tidigt hur fruktansvärt roligt det var att inte bara jobba med vintage, utan skriva, älska och leva med det. En dag klev en producent från Jarowskij in i butiken och frågade efter den som skötte PR. De ville filma vintage till ett program som hette Antikdeckarna och undrade om jag kunde berätta lite framför kameran om ett par jeans. Det gjorde jag och de tyckte att detta skulle ju vara ett stående inslag i själva programmet. Så jag spelade in två säsonger av Antikdeckarna som gick på tv4+ då. Samtidigt som jag jobbade på Beyond Retro och bloggade på ELLE. Det var genom bloggen som Daniela Ahlén fick syn på mig också och frågade om jag ville göra Melodifestivalen. Det är 2010 och jag är 24 år nu. Eftersom jag skulle vara on the road i sju veckor med Mellon behövde jag hitta någon som kunde ta hand om mitt jobb på Beyond Retro under tiden. Då hittade jag Josefin som sökte assistenttjänsten genom bloggen och som fick jobbet. Efter melodifestivalen hittade jag aldrig tillbaks. Det var mer spännande att jobba med egna projekt och Beyond Betro fick inte rätt fokus. Det tog ganska lång tid, men sen sa jag jag upp mig. Hej då sammanhållning, hej då kompisar och någonstans att gå till om dagarna. Jag tog tag i Emma Elwin och vi bestämde att vi skulle hyra ett kontor tillsammans. Hon bloggade också på ELLE men förutom det var vi helt olika. Jag kunde bara inte tänka mig att leva helt ensam om dagarna. Var så rädd för att sitta och stirra in i en skärm utan att ha någon att prata med och få pepp av. Det var fruktansvärt läskigt att vara frilans ändå. Jag var helt säker på att jag aldrig igen skulle få ett jobb de fyra första månaderna. Jag började skriva på en bok om vintage på min lediga tid och en dag hörde en förläggare av sig och frågade om jag ville skriva en bok om vintage. Det har jag redan gjort svarade jag och skickade in mitt manus. Sen fick jag ju den finaste frågan jag någonsin fått. Sommarpratet. Det var för h-e det läskigaste och svåraste jag gjort. Fast jag är fortfarande rätt nöjd idag. Jag kanske inte var lika modig som Maja Ivarsson eller lika härlig som Lars Lerin men jag var ok. Jag gjorde mitt bästa. Sen kom en vinter utan jobb. Jag minns hur glad jag var när jag fick uppdraget att designa en julgran. Jag ägnade dagarna åt att titta i affärer efter inspiration, hade verkligen inget annat att göra. Då ringde de från TV4 och frågade om jag skulle vara intresserad av att casta till ett inredningsprogram. Jag hade inte varit på casting sen jag var 20 och kände mig verkligen om en nybörjare igen. På vägen dit med bussen tänkte jag att jag gör vad som helst för det här jobbet. Vad som helst. Sen kom dödscastingen. Alltså den var uppdelad i tre moment. Jag skulle hamra, borra i skruvar (de hade tryckt skruvdragaren på att rotera åt fel håll för att se hur man klarade det) och pyssla ihop något av en kruka, piprensare och en knapp. Helt oviss, bara varsågod och kör. Sen ringde Daniel och berättade att de hade valt att testa mig i tre program. Jag höll på att svimma på gatan. I augusti 2012 gick Emmas och mitt kontrakt ut. Vi flyttade från vår soliga butikslokal på söder till våra egna nya ställen. Jag och vargen till Konstakademin och Emma till ELLE. Jag tog med mina tjugo bröllopsklänningar som jag samlat på mig. De blev 150 ganska snabbt. Jag vet knappt hur det hände. Nu skriver jag på min andra bok, inreder min femte säsong på Äntligen Hemma. Jag hyr ut klänningar gör personal shoppings och konsultar det mesta som handlar om vintage. Så många fantastiska andra personer med liknande drömmar och mål som jag har håller jag hårt i och samarbetar med på olika sätt. Det blev ingen teater. Det blev heller ingen florist av mig. Men det blev en mix av saker som jag älskar. Vem vet om jag någonsin vågar satsa på teatern. Jag har ju aldrig känt mig accepterad där, bland teorier och tekniker. Jag gillar stora yviga rörelser, utrymme för chansningar och inte nötande och millimterermätande. Jag är otålig och dramatisk, men modig och stark. Jag har gjort saker jag är stolt över (sommarprat, bok, blogg och bröllopsbusiness) och sånt jag blir röd i ansiktet av när jag tänker på (Har du hört den förut). Jag är fortfarande rädd för framtiden. Det kommer jag nog alltid vara. Jag har inga visitkort, ingen utbildning och ingen titel. Ingen förmögenhet eller ordning. Men jag har lediga måndagar och knäppa uppdrag. Vi får väl se vad man har imorgon. Har du några frågor ang. karriär, tips eller peppönsk, lämna en kommentar. Jag är ju ingen jobbcoach, men jag gör så gott jag kan för att det ska kännas lättare! <3 My work story. From 19 until today.
