Jag har insett att många människor runt mig håller på att byta bana. Först funderade jag på om det har med samhällsläget att göra, ekonomin och våra branscher, men sen insåg jag att det nog är åldern. Är en nyupptäckt lust för att bli frilans, börja plugga och byta jobb en liten form av 40-årskris, eller är det rent utav ett tecken på att det är nu som man för första gången känner sig själv på riktigt? Är det först vid 40 vi vågar följa våra drömmar?När jag och mitt tjejgäng var i våra tidiga 20 something var det tydligt vad alla kulle bli. Vi kände pirr inför den livsbana vi hade framför oss. Allt är möjligt karriärmässigt när man är 25. Vissa började juristlinjen och andra åkte utomlands för att bredda sina vyer. Nu, 15 år senare sitter vi runt middagsbordet och berättar om vad vi egentligen vill göra, vad som legat där under hela tiden och pyrt.När jag tänker tillbaka på min karriär så började den fartfyllt med mig framför kameran. Jag var objektet och berättaren, mitt utseende mitt verktyg. Nu när jag närmar mig 40 känner jag ett oerhört sug efter att få använda hjärnan, vara kreativ, tänka i långa banor och jobba i grupp mot ett gemensamt mål. Jag orkar inte vara längst fram, det är så skört, jag vill vara en robust del av maskineriet. Min dröm när jag är 50 är att ha mitt alldeles egna kostymteam, skapa berättelser med kläder, göra kostymdesign för film och tv. Det känns som att komma hem igen. Varför tog det så lång tid att inse det? Tänker jag nu, när det känns självklart. Jag tänker på min nära vän och kollega Sofia som följer sin dröm om att bli barnmorska och utbildar sig till sjuksköterska. Jag är så imponerad av hennes driv och kraft, att lusten och erfarenheten från livet och att ha testat många saker gör det tydligt vad det är som är platsen för henne. I omvårdnad. Från att ha jobbat med mode, till auktionsbranschen via influencervärlden rakt in i människors verklighet och ögonblicket av liv. Jag förstår hur man söker sig dit. Till känslan av total närvaro, det som är viktigt. Är inte att vara 30 att irra runt? Kanske är 40 mer vilsamt? Jag hoppas det. Inte lättare, gärna svårare, men vilsamt och grundat. Jag har en kompis som upptäckt sin konstnärliga sida nu vid 38. Hon är väldigt duktig på sitt jobb men känner att det är något som saknas. Det kreativa, skrivandet, får inte ta den platsen hon trodde. Man måste kanske jobba ett bra tag innan man inser det. Vad som faktiskt är viktigt att få in i sin vardag. När vi är unga verkar vuxenlivet så avlägset. Absolut kan jag vara advokat från att jag är 25-65! Det är svårt att greppa hur det känns när man är i det. Jag tror att de flesta av oss vet innerst inne var vi är som lyckligast och vad vi har för talanger. Jag är så rädd att vara 80 och känna att det aldrig blev, jag orkade inte testa. Jag tror att många är rädda för att förändra livet, vet inte hur man börjar och har inte de ekonomiska möjligheterna eller kraften att följa sin hemliga dröm, men jag tror också att vi är många som tror att det är svårare än vad det kanske behöver vara. Allt måste inte hända på en gång. Ett litet litet steg i en annan riktning kan väcka lusten och ge mer skjuts. Jag tänker ibland på vad pappa brukar säga, att om det är något man verkligen vill så ger man allt, för det finns inga alternativ. Det är inte ett jobb att vara konstnär tex, det är ett liv. Har ni gjort en stor förändring i era karriärer vid 40, eller längtar ni efter något annat? Hur är det att börja plugga som vuxen, kan man bolla sitt vanliga jobb samtidigt som man påbörjar en ny resa? Jag vill höra allt! Kanske inspirerar ni någon annan som grubblar. ❤️
