Hej på er! Jag fick en önskan att kika tillbaka på det här inlägget från 2019 om hur jag tänker kring bloggen och hur jag jobbar med den samt se om något har ändrats idag. En del har hänt på sju år och en del är precis samma. Jag tror att det finns ett missförstånd kring bloggare och att vi tycker att det är svårt och krångligt att komma på inlägg. Att fantasin tryter och att man ibland bara måste drämma till med ett dåligt inägg man inte bryr sig om för att fylla ut. Jag upplever tvärt emot att de jag känner som fortfarande driver bloggar och skriver längre texter varje dag älskar det. Att man istället för att försöka fundera ut ett inlägg har en lista på framtida saker att skriva om, att inspirationen bubblar över och att det istället handlar om att försöka koka ner, konceptualisera, skriva om och om igen för att göra rättvisa till den känslan man har för platsen efter så många år.Att vara en skrivande människa, oavsett vilket forum man använder sig av, handlar ofta om att lägga mycket tid och arbete och sen kanske inte alltid att det lönar sig. Men en blogg är en dagbok, skriven med publik och en inre lust att vilja samla på minnen, bilder, tankar, texter, livet i en kapsel. Se hur tid rör sig, rota i sitt eget huvud, se hur saker utvecklas och att blogga är helt enkelt något man skulle göra även om kanske inte så många skulle läsa. Iallafall börjar ju alla bloggar så. En röst, bloggarens, och sen ett samtal.Nu har jag bloggat på ELLE sen 2008 och jag vet att ni är många som hängt med här hela vägen. Det är ju otroligt när man tänker på det, att vissa av er följt mig från Beyond Retro till Äntligen Hemma, till Pontus, till cancer, graviditet, barn, drömmar, Gotland och vidare. Hela mitt vuxna liv har jag skrivit, fotat och försökt rama in. Att blogga varje dag är det absolut roligaste jobb jag någonsin haft. Ynnesten att få ta er tid och den här platsen tar jag inte för givet. Därför vill jag göra så bra ifrån mig som möjligt, man hafsar inte bara ur sig något som inte är verkligt, riktigt eller fint. Det måste iallafall vara nåt. I min telefon har jag en lista på alla blogginlägg jag vill skriva. Beroende på hur livet ser ut i övrigt lutar de mer åt olika ämnen. Är jag glad hör ni det säkert på mitt språk, men jag försöker alltid möta er med en trevlig ton för det är respektfullt när man tar någons tid. Jag dokumenterar mitt liv och därför är bloggen mestadels fylld av vad jag gör på dagarna. Men jag tycker också om att skriva om känslor, inspiration, drömmar och det som fyller mitt huvud annars. Jag drar en gräns för vad jag tycker känns för privat, och under åren har känslan på bloggen ändrats tillsammans med mig. Jag är ju inte 22 år längre som jag var när jag började. Under några år när sociala medier var nytt och hett tyckte en del att det kändes gammalmodigt att blogga. Då stängde många ner sina bloggar och satsade på Instagram, TikTok och Youtube istället. För mig har det alltid varit bloggen som haft mitt hjärta. Det är helt enkelt dramaturgin, det långa samtalet och det skrivna ordet som jag gillar bäst. Här kan jag bre ut mig och vi kan prata i lugn och ro. Jag kan försöka formulera mig och det finns ett tålamod som jag älskar. Jag tycker att ett inlägg om dagen som kommer klockan 5 känns lagom. Jag har testat lite andra sätt över åren men insett att tryggheten att veta att det finns något här så dags är en av de finaste sakerna med en blogg. Jag ligger själv på morgonen, eftersom jag vaknar tidigt, och läser bloggar jag gillar. Det är min morgonrutin.Så går mina tankar kring bloggen idag. Undrar ni något? Fråga gärna! Puss. ❤️
