Jag står utanför Karolinska och snön yr. Det är den 1 februari och jag väntar på färdtjänst. På mitt lår har jag en påse med kiss fasttejpad och en slang löper från den upp in i min urinblåsa. Benen skakar för jag har inga byxor, det går inte riktigt med katetern. Färdtjänst kommer och vi hoppar in allihop.Hemma lägger jag mig på den grå soffan. En petito från Posh living som vi köpte några månader tidigare. Den var dyr men jag minns att jag tänkte att fuck it om jag dör varför ska jag snåla in på en soffa? Pontus ger mig två extra starka Alvedon, en extra stark Ipren, bäddar ner mig och jag somnar. Det gör så fruktansvärt ont i axlarna. På sjukhuset berättade de att axlarna är det som många upplever som tuffast efter operationen. Det är för att de tippar hela kroppen som på en gungbräda för att alla inälvor ska åka långt bort från livmodern när de blåser upp magen med gas och på så sätt kan se vad de gör bättre med roboten som opererar. Axlarna får ta all tyngd i många timmar. Jag vaknar till då och då av smärtan och tänker på killen jag låg bredvid innan de rullade iväg mig på operation. Han fångade en sköterska i farten och frågade om sin axel, han hade gjort illa den och väntade på en operation men tänkte att det kanske var bra att lösa det här med testikelcancern först, och ta tag i axeln sen. Men så hade han fått höra om att man blir tippad under operationen och det kanske skulle vara ett problem? Det var inte bra sa sköterskan. Allt är så tekniskt tänkte jag då, vi ligger uppradade som sillar som ska slussas in för att lagas. Jag minns direkt efter operationen, när de väckte mig och sa att allt hade gått bra. Din bebis har saknat dig sa en av sköterskorna när hon rullade mig mot hissen för att åka upp till familjerummet där Pontus och Lynn väntade. Du får inte säga så tänkte jag. Han får aldrig sakna mig, han får inte ha gråtit. Jag klarar inte av att han också ska vara ledsen. Allt är för sorgligt. Mina bröst spände och jag bad om en bröstpump. De fick åka långt för att hitta en och jag fick skriva på ett papper om att lämna tillbaka den. Efter narkosen får man inte amma, men jag ville så gärna amma honom. Jag spydde och spydde. Jag var så törstig. Du får inte dricka vatten sa de, du kommer bara spy. Jag drack hetsigt ändå och spydde up allting. Hur gick det för han med axeln? Hemma på soffan har mamma bullat upp med kuddar. Vi tar sprutan i benet som ska motverka proppar och så lägger jag mig försiktigt ner igen. Det gör för ont så jag får sitta. Mamma, pappa, Andrea, Sigge och Pontus kommer in med tårta. Grattis på födelsedagen säger de. Jag kan inte äta tårta men öppnar presenterna. Av pappa får jag ett litet kuvert som han ritat en palm på. Reskassa till en resa i vår, för mig, Pontus och Lynn. Av mamma och Andrea får jag en dag på Centralbadet och två glittriga hårspännen med strasstjärnor på. Av Pontus får jag Planet Earth 2 på dvd. Den första var det enda jag kunde kolla på när jag väntade hemma på beskedet, allt annat var för svårt, bara naturen exakt som den är lindrade min ångest. I en låda låg ett par ljusrosa sneakers. De var perfekta. Jag minns att jag blev så oerhört glad. Sen när jag kan gå igen ska jag snöra på mig de här och ta en promenad i vårsolen.
