Varför behövde han vara så sur? Vi som hade pratat igenom allt, bara var vänner nu och inte alls behövde göra oss till för varandra. Jag hade ju sagt att det var okej, jag hade verkligen gått vidare. Iallafall mentalt. Fast egentligen fanns det ju något där som höll mig kvar, eftersom jag var så jävla arg nu. Bara för att han ignorerade mig. Jävla Gubbrum. Varför går jag ens hit? Hela den här hösten hade varit ett enda långt gubbrumskaos. Det var över nu, dramat måste vara över. Jag orkar inte springa efter deras pipa längre. Killarna som inte ville ha mig som flickvän, och som tydligen inte ens respekterade mig som vän. Iallafall inte han. Iallafall inte nu. Jag tråcklar mig ut från Gubbrummet vidare bort genom det hetsiga korridoren. Där alla trängs för att komma in. Det finns inget vettigt här inne vill jag säga till de som köar. Bara falskhet och låtsaskärlek. Ingenting är på riktigt, ni kan lika gärna gå hem. Inne i vita baren står en kille med afro på en högtalare och dansar. Djn spelar indiepop med remixtakt på. Väggarna är nymålade och det som var rött är vitt nu. Renat, städat och öppet för vad som helst. Lite längre bort mot baren står två killar och pratar. De skrattar och har fortfarande jackorna på sig. Man behöver inte lämna in dem om man bara ska till vita baren. Jag har ingen jacka. Den kortare av de två ser ut som Freddie Mercury, om Freddie varit blond. Röda hängslen, vit t-shirt och mustasch. Han pratar snabbt och livligt med den långa. Han som jag stirrar på. Han som har en dammsvart hatt, korpsvart hår och tweedkappa. Jag går fram till killarna som av en undermedveten dragningskraft. Det är något med han den långa. Han ser lurig ut. Jag är lite lullig, ok full, och klockan börjar närma sig fyra på morgonen så jag tar mod till mig och viskar i mustaschkillens öra: "Är din söta kompis straight?" Lizzie stormar in och vi står och pratar en stund alla fyra. Jag stirrar bara på han med hatten. Hans långglansiga lockar som tittar fram under brättet, födelsemärkena på vänster kind, de stora händerna, den smala halsen, smilgroparna, de snällsneda ögonen, glimret i blicken, mellanrummet mellan framtänderna och hålet i hans tröja. Vi springer ner till ett par våningar, springer upp för trappan igen. Nu vet jag inte var Lizzie och Freddie är längre. Inte heller han i Gubbrummet. De är puts väck precis som min blyghet. "Ska vi beställa öl", sägen han med hatten. "Mm, ska vi gå hem?", svarar jag. "En liten Heineken på flaska tack" säger han till bartendern och kysser mig sen. Vi dricker en halv klunk och springer ner för trapporna igen. Jackor under armen och fort in i en taxi. Hemma hos mig står de blommiga sofforna mot den ännu blommigare tapeten. Ett par Lula som sängbord och vi öppnar en folköl och hånglar i soffan. Han har ett hål i sin tröja stort som min knytnäve och jag låter hela handen glida in och rör vid hans mage. Sen har han sagt att jag skrattade hela tiden. Idag är det sex år sedan. Jag visste redan allt då, att det skulle bli så här. Det kunde inte gått fortare att falla. It's six years today I met Pontus for the first time in a steamy bar and never let him go.
