Idag fyller jag 34 år år och tänkte fira det med att blicka lite inåt, for once. Som ni vet har jag fått höra hela mitt liv är jag lite av en linslus. Mamma berättar tex i avsnitt tre av Äkta Billgrens att när jag gick i lågstadiet i Göteborg och alla elever fick läsa upp sina texter för klassen fick man tre val - sitta vid sin plats och läsa, ställa sig vid sin plats och läsa eller gå fram och ställa sig vid katedern och läsa. Jag tog tydligen fram min stol till katedern, ställde mig på den och läste för alla. I så himla många år har jag skämts för mig själv och jobbat i terapi med att bli mer, eller snarare mindre, av mig själv. Hålla tillbaka, inte vara så känslostyrd och bli en ja-sägare som inte ser problem utan vågar släppa på mina barriärer. Gå vidare från barnslig sorg, fokusera på mig själv och min lilla familj och våga vara i nuet. Slappna av. Men idag fyller jag 34 år och kanske börjar jag närma mig en insikt. Det är långt kvar, än är man ju fortfarande ung visst :), men är det något som blir tydligare med åldern så är det självömheten. Det mesta annat blir dock luddigare skulle jag vilja säga. Inget är lika svartvitt som när jag var 20, inte lika dramatiskt som när jag var 15. Livet flyter fram som en krokig bäck och ibland kommer vattenfall men oftast ligger det där och porlar. Rinner vidare genom krön i samma takt. Fyllde jag inte år nyss? Men självömheten är så fin att få tag i. Den påminner inte om self care eller några Pinterestcitat, det är bara en stilla klapp på ens egen kind. Inga stärkande ord och inga peppiga memes. Bara den där tysta vännen som lyssnar som man hade behövt inom sig tidigare. Och jag hör hennes röst nu. Svagt, men ändå lite. Rösten finns i låtar jag älskar, i lugna fredagskvällar, i besvikelser och tacksamma vänskaper. Jag letar inte efter tecken, efter bekräftelse. Som jag gjorde förr. Jag vill bara klappa mig själv snällt på kinden och lyssna. Och det härligaste med att visa självömhet är att man börjar acceptera, kanske tom uppskatta, de där sidorna hos en själv man har som alltid funnits där. De som man försökt stävja och fila bort, i den sociala kompetensens namn. Min linslushet må irritera då och då, men den är också ett tecken på min bästa styrka. Och den behöver jag inte sätta namn på, det är ju det som är jag. Bara varandet. Igår skrev jag klart min novell. Den blev bra till slut. Efter några vändor fram och tillbaka känns det nu som att jag landat i en historia. Det är så roligt att skriva skönlitterärt. Tänk om det fanns tid till mer kreativa utlopp. Måla, sjunga, sy. Jag vill så mycket. Testa allt. Men så har jag ju många år på mig också, och tänk vad mycket självförtroende kvar att känna? Det är svindlande, att tänka på all den där erfarenheten, smartheten, klurigheten och självkännedomen man har kvar att uppleva. Samtidigt som jag känner mer och mer hur jag vill tillbaka till det rena barnsliga stadiet där jag vågade ställa mig på en stol och berätta min historia utan att skämmas. Jag antar att mitt jobb nu blir att ge Lynn den tryggheten att han vågar vara sig själv fullt ut. Klappa honom på kinden, och samtidigt mig själv. För ju mer stöttning man ger andra desto mer vågar man ge sig själv, eller hur? Det tar jag med mig in i mitt 34 år. Idag ska jag göra allt jag tycker om. Gå på loppis med min familj, dricka vin med mina vänner, äta på mysig restaurang och hänga i hög i en soffa och bara vara! Ska bli så kul! 💓
