click on the pic for source. - Är ni här helt själva tjejer? Har ni inte era föräldrar med för det här? Sjuksköterskan tittar oroligt på oss där vi står, fyra 21-åringar på rad i den lilla korridoren utanför rummet där hon ligger. - Vi är vuxna, hör jag mig själv säga och torkar svetten ur pannan. Jag lutar mig försiktigt bakåt och ser hur det stora rummet öppnar sig efter dörrporten. Jag ser hennes tår först, sticka upp under en blå filt. Två små ljus fladdrar av ventilationen och jag sveper mina ögon över hela hennes kropp och landar på hennes stängda ögon. Hon tycker upp brösten mot rutan i tunnelbanan och vinkar hej då. Hon snor en flaska vodka ur Thomas kylskåp utan att någon förstår varför. Hon grillar små champinjoner på en engångsgrill i sin pappas trädgård. Hon berättar att hon gillar tjejer när släkten är på besök och hon är ihop med en kille. Hon har stenhårda vader och fingrar av all fotboll. Hon bleker håret hemma med sånt som Sofia fått på frisörskolan. Hon rör inte en min när de tatuerar in en hel påfågel på hennes revben. Hon fotograferar när vi klär på oss i ateljén och spelar på den söndertejpade synthen. Hon vill att man ska säga att man älskar henne. Hon har ett litet fotografi på sin lillebror på bröstet och en liten röd ros och det är allt. Jag trycker hennes hand och vet att igår var jag ett barn men nu är jag inte det längre. Allt ändras precis just nu när jag säger hej då. Vi kramas i korridoren utanför sen och säger att vi ska klara det tillsammans. Vi måste fortsätta leva. Vi är vuxna nu. Memory no 4. Read it in english by clicking the flag!
