God morgon! Det är så lätt att bli nostalgisk på sommaren. Allt är samma som föregående år, eller så vill man iallafall återskapa det. Rutiner och ritualer är det bästa jag vet, men alla dagar är såklart inte likadana. Nejnej, livet måste få vara som en film ibland. Vissa ögonblick, dagar, kvällar, perioder sätter sig som en tatuering på hjärtat och de minns man för evigt. Tur för mig att jag bloggat i 18 år också, så det dessutom finns bilder som hör till. Här kommer några stunder i livet jag minns extra mycket:Dagen innan Lynn föddes och när han föddes Min due date hade passerat för länge sedan. Bebisen skulle aldrig komma. Han var kvar där inne för evigt och jag hade gett upp. Vi stod kvar vid startlinjen på loppet och alla andra hade sprungit iväg. Det var midsommar och vi bestämde att vi skulle fira ändå, fastän jag var 12 dagar över tiden och det kändes som att magen hängde mellan benen. Vi bjöd in våra vänner till innergården och Pontus kompis Klas var tillsammans med Veronica Maggio så hon kom men hade talförbud och sa ingenting på hela dagen. Allt var som en dimma, så knäppt och knasigt. Vi åt mat, dansade och spelade kubb. Chillade. och på natten satte värkarna igång. Det tog 36 timmar att föda barn. Han var 4,5 kilo stor. Att jag fick ut honom? Av ren kraft till slut? Det förvånar mig fortfarande. Jag minns inte så mycket av förlossningen förutom att jag kände mig så sjuk. Så sjuk så sjuk. Jag blev blek och darrade, hade jättehögt blodtryck och 40 graders feber. Men den perfekta lilla bebisen kom ut och var nöjd från start. Som vanligt är det jag som är skakig. En liten människa. Som jag gjort. Att föda barn var absolut inte som jag trodde. Det var som att dö och börja leva igen. I en helt ny värld. Mamma, Andrea och Sigge kom till sjukhuset med pioner. Jag tänkte att nu börjar en ny tid, inte bara för mig utan för hela familjen. Vår första bebis.Natten jag träffade Pontus En natt minns jag glasklart. Det är natten jag träffade Pontus. Kanske för att jag gått igenom den i mitt huvud så många gånger. Det var Devis födelsedag. Den 20 mars 2009. Jag dejtade (eller vi sågs väl aldrig i dagsljus) två killar som jag innerst inne visste inte var rätt men det var första gånget i mitt liv som jag var singel. Mitt och mina vänners liv var som taget ur en Wes Andersson-film. På dagarna var vi på våra jobb och på kvällarna levde vi på Riche, Tranan, Spy bar och K karaoke. Jag tänker ibland på hur det måste sett ut när vi satt där ett stort gäng 23-åringar i flotta kläder på olika restauranger och drack rödvin och pratade om livets mening. Jag såg Pontus på Spy bar och fick en akut känsla av att någonting var annorlunda med honom, han hade ingen utifrånblick på sig själv. Han kändes så ren och enkel. Han ville verkligen bara hångla och ha trevligt. Det var inget spel och mina axlar sjönk tio centimeter. Det är så här det ska kännas när det är på riktigt, lätt. Så vi förlovade oss efter några månader och gifte oss på vår ettårsdag. Alla andra från Tranan har jag kvar i mitt liv. De är de finaste av vänner, Fortfarande tar de en middag på allvar, klär upp sig och pratar om allt som känns. Way out west 2015Det har blivit några fester under årens lopp men en fest minns jag mer än de andra. Kanske för att det var sensommaren 2015 när Pontus och jag hade bestämt att efter Way out west, ja då börjar vi försöka bli med barn. Det var känslan av att det är den sista stora frihetsupplevelsen, en hel helg med att svara ja till allt. En grej vi svarade ja till var en efterfest efter Håkans Hellströms konsert som skulle vara hemma hos min kompis Lisa som då var tillsammans med en kille i bandet. De bodde i en otrolig lägenhet, en våning under en känd hockeyspelare minns jag för honom träffade vi i hissen, och den efterfesten var en av de mer spektakulära. Nu kan jag bli småbarnsmamma för nu har jag haft max kul, tänkte jag. En stark scen från festen var när Pontus och Håkan spelade Beatles ihop i vardagsrummet och Alexander Skarsgård bjöd på öl. Ja men ni förstår. Metropolis avslutning En mindre lyckad tillställning men som likväl sitter fastborrad i minnet var när klubben Metropolis skulle ha avslutning och jag helt plötsligt inte kom in. Vi hade förberett oss i månader och på kvällen var jag uppklädd i mina finaste indie-kläder med basker och vippig kort kjol. Vi hade varit på Metropolis och dansat i flera år, långt innan jag var 20 som åldersgränsen var, men nu när vårt nummer på handen äntligen ropades upp efter många timmars förfest var det helt plötslig stopp och belägg du är inte tillräckligt gammal. Jag minns hur jag såg mina vänners ryggar och ursäktande blickar när de gick in. Jag var kvar där ute på Riddarholmskajen, full som bara en 19 åring kan vara och ensam på årets största festkväll. Varför går man inte bara hem då och surar? Ja det kan man undra. Istället hade jag ett vagt minne om att Vänner & bekanta skulle ha en konkurrerande stor fest samma kväll och där skulle säkert några jag känner vara så jag koncentrerade mig allt jag kunde och stapplade till Kolingsborg, betalade inträdesavgiften på 200 kronor och gick in. Beställde en öl i baren och tittade mig runtomkring. Det var så konstigt. Ingen var i min ålder, alla var... 60? Det visade sig att i mitt fokuserade på att inte verka för full hade jag betalat helårsavgift för bingokvällar på Kolingsborg och nu var jag årsmedlem. Vänner & bekanta var visst på Stadsteatern denna kväll. Nu var det iallafall dags att gå hem. En sista liten skjuts ner i deppen denna kväll skedde i trapphuset där en kille försökte tränga sig in i min lägenhet när jag låste upp och det är väl det mörkaste av allt men eftersom jag var så arg denna kväll av alla misslyckanden såg jag inte allvaret i det och skällde istället ut honom och somnade sur och ensam i min etta, med ett bingomedlemskap i fickan. När jag fick mitt cancerbesked och månaderna innan Det här har jag skrivit om så många gånger och jag orkar egentligen inte gå in i det på djupet igen. Men för den som befinner sig i någon av faserna så tänker jag säga att du inte är ensam. Det var en tydlig trappstege ner för mig att bli sjuk. Små tecken på att något var fel. Verkar det som att någon inte säger hela sanningen till dig så är det kanske så och det är okej att vara orolig. Man får vara i processen och även om man litar på att sjukvården gör allt vad de kan för en så måste man också höra sin egen inre röst i allt det. Jag kände mig så mycket som en kropp, en diagnos, och det tog mycket längre tid för mig att bli fri från än själva sjukdomen. Det var tortyr att vänta på besked, se läkarnas bekymrade miner, känna känslan av att varenda person man träffade tyckte att det var skönt att lämna rummet och gå vidare in i sitt friska liv. Det är ensamt att ha cancer, men det är också den absolut renaste känsla jag känt. Allt började med att jag fick tillbaka ett brev efter mitt senaste cellprov. Jag gjorde ju alla mina cellprov så som man ska utan anmärkning men det sista som jag tog självmant på mitt återbesök efter förlossningen visade på starka förändringar: Det har jag ju funderat på många gånger, om det var förlossningen som gjorde att de äntligen kunde komma åt rätt ställe eller varför cellproverna inte visat något innan. De är borttappade nu (jag gjorde en utredning via Löf) och det kommer jag aldrig få svar på. Det jag vet är att om jag gått på kallelsen när jag var 15 veckor gravid kanske jag aldrig fått Lynn. Jag fick istället en fin graviditet och blev varse om mina cellförändringar under hösten. Mitt i babybubblan. Varje steg av sjukdomsförloppet var ett steg nedåt. Jag gick till Octaviakliniken som tog mikroskopiska bitar av min livmordertapp och skickade in på analys. Jag var så rädd och bad gynekologen om att det skulle vara hon som utförde konisering när jag var vaken i hennes lilla mottagning ifall det visade sig vara något och det sa hon ja till, men så en dag ringde de från SÖS och sa att jag hade en bokad tid för sövd konisering på sal. Jag visste redan då att det var illa. Efter den sövda koniseringen fick jag min diagnos. De väntade till efter vår första jul med bebis för att säga det och annandag jul 2016 fick jag veta att jag hade livmoderhalscancer. Det var som att falla genom marken. Men det som visade sig där och då, den perioden, var vad som är viktigt. Jag minns ingenting annat. Inga småproblem eller onödig oro. Jag hade allt som betyder något runt mig, och det gav perspektiv. Allt gick ju bra till slut, trots sorg och operationer. De värsta, förutom dödsrädslan och att mista sin livmoder när man vill ha fler barn, var känslan av att jag hatade min kropp. Jag kände mig förbrukad. Som tur var går det att bygga upp igen. Och det har jag gjort och är så stolt över. Allt kan bli bra, på vissa sätt till och med bättre. Det man inte visste att man behövde får man och det man har ser man. Det är the silver lining. 💗
