WallingatanRök från en rökmaskin väller ut genom dörren. Carolines hår är uppsatt i en tofs med hårt snurrad lugg. Lägenheten är en liten etta på bottenplan med fönster ut mot gården. Man ser inget grönt där, bara plastbubblor som takfönster till garaget där nedanför. I taket i lägenheten hänger en brun Orreforslampa med spricka hon köpt på loppis. Sängen står i ena hörnet, obäddad, mitt emot en nedsutten soffa. Caroline är alltid glad när man träffar henne, ler och tittar med kärlek, med uppåtnäsa och tatuerade armar. Hennes hy är varm och solbränd. Ena sidan är täckt av en halvfärdig påfågeltatuering. Jag var med henne på Kocksgatan när hon gjorde den. Inte en min när den tuffa tjejen i svartfärgat hår drog sin nål över revbenen om och om igen. Om några veckor ska hon tillbaka och göra färdigt. Men det hinner hon aldrig. Hon dog i den där lägenheten. Det suger till i min mage när jag går förbi porten. Jag vill så himla gärna veta om vi skulle varit vänner nu, druckit vin ibland och pratat om den tiden. Jag vill tro det. Jag vill tro att hon skulle haft fyra barn i en villa i Älvsjö. Att det bara var en period. Men så var det ju inte. Det var ett öde jag inte förstod eller blev inbjuden till. Hon var där inne, och vi fick snällt stå kvar ute på Wallingatan. OdengatanI porten bredvid ett litet bortglömt café på Odengatan bor Alice och Lie. Deras föräldrar har flyttat till sommarhuset i Skåne och nu är den stora familjehyresrätten på första våningen med välvda fönster, gaffatejpat handfat i badrummet och heltäckningsmatta i sovrummen vår lekplats på helgen. Vi styr upp gåsamiddag och temafester. Jag får sova på den lilla extrasängen som egentligen är en dagbädd i arbetsrummet. Bakom vikväggen som deras pappa gjort. På väggarna hänger konst och det känns exakt som hemma. Alice och jag har varit bästisar sen fjärde klass. Lies bästa kompis heter Annaklara och i skolan har Alice börjat i samma klass som en tjej som heter Tove. Nu hänger vi tillsammans här i lägenheten. På söndagarna ses vi och pratar om vad som hänt under helgen. Jag stapplar in en söndagsmorgon efter en natt hos en kille bara några kvarter bort. Så praktiskt att han bor nära tänker jag när jag smyger ut på morgonen i mina långa fejkflätor som alltid ger mig ragg på Metropolis och en rödvitrutig kort 1960-talsklänning som jag köpt på Myrorna. Vi sitter runt det runda bordet uppkrupna i sov t-shirts och jag berättar hur det varit. Han är författare säger jag, och det var fantastiskt. Alla vill höra detaljer. Alice sätter på Airs skiva Moon safari och vi gör mackor i köket. VanadisplanJag skyndar mig förbi den stora tunga träporten på Vanadisplan. Jag tänker alltid på sista gången jag var här när jag går förbi den. Varför jag inte följde mitt hjärta och min kropp och var med honom? Killen jag var så otroligt kär i, samtidigt som jag var ihop med en annan. En kille som det ändå skulle vara slut med några veckor senare. Varför kan man inte se in i framtiden? Det är ju magkänslan som är spåkulan, men jag var för ung för att kunna tyda den. Jag visste bara vad som är rätt och vad som är fel och att låta honom kyssa mig när han ligger över mig i sina föräldrars säng när jag är ihop med någon annan är fel. Så vi andades tungt på varandra i en timme istället. För att känna värmen från inifrån varandras munnar. När det är så där elektriskt stannar tiden. Jag vill bara känna hans tyngd på min. Jag vill vara med honom, ha honom, men jag har lärt mig att man inte gör fel. Man får inte såra någon. Då är det bättre att offra såna här stunder. Den elektriska spänningen får vara toppen på berget, stanna där, glid inte ner för backen. Håll i nu Elsa. Vi hade varit tillsammans något år tidigare men jag gjorde slut för han var så himla svår att nå. Jag förstod aldrig vad han ville, det fanns bara den där elektriska känslan. Han och jag var så olika också. Jag hade vintageklännngar och mammas gamla rödlackerade höga boots. Han förstod ingenting av min stil. Sa att jag såg konstig ut men att han gillade mig ändå. Jag skämdes över hans bandana och jättebreda sneakers. Vi var så olika, så jag gjorde slut. Blev ihop med en kille som var lik mig istället. Som inte tyckte att jag hade konstiga kläder. Men det fanns inte elektricitet. Nu skyndar jag mig förbi den tunga porten. Inte för att slippa minnas hans andetag på mig utan för att jag ångrar att vi inte gled ner för backen. Kan man leva ett helt liv utan att göra fel? Är det verkligen värt det? Gamla KarolinskaDet är skitigt, brunt och grått utanför Gamla Karolinska. Eller jag inns inte riktigt, allt är en dimma här. Jag står utanför Radiumhemmet och kliver in. Det är inskrivning och jag har Lynn i en bilbarnstol som en korg av blommor i handen. Han är den enda vackra här. Det jag stolt och krampaktigt håller i när jag kliver in genom de automatiska dörrarna och in i ett stort väntrum. Här sitter äldre kvinnor med rakade huvuden och virad sjal. Jag har hela min familj med mig. Mamma gullar med Lynn och Pontus läser bok medan vi väntar. Jag tittar med flackande blick runt om i rummet. Vill inte stanna för länge och få ögonkontakt. Det är för sorgligt att många av oss inte kommer leva snart. Det är sorgligt att jag ser så frisk ut med hela mitt entourage men att jag är säker på att det är jag som kommer dö. En kvinna med sjalett ser mig och Lynn i blomsterkorgen och ler. Jag tänker att det här går inte. Jag kommer inte kunna orka vara som hon. SamaritgrändDet väller ut tjock svart rök ur mitt fönster. Jag sitter på betongsuggan och ser brandmännen rusa in från gatan. Från fönster runt om i huset ser jag hur små huvuden tittar fram. Jag sitter här i bikini och morgonrock och tittar på när brandmännen släcker branden som jag orsakat. Den största skammen, hoppas innerligt ingen annan än jag är skadad i detta. Jag tittar på mina armar och ben. Inte en skråma. Bara skärrad inuti. När elden är släckt kommer pappa och försöker få mig att gå in i lägenheten igen. Det är viktigt för processen säger han. Jag vill absolut inte. Det gör för ont. Jag är livrädd för att väggarna ska rasa in emot mig eller för att det ska kännas för mycket. Men så lockar han med att skoja om smörgåsen som ligger på min säng. Som jag precis skulle börja äta när teven började brinna. Det är lite cream cheese kvar här under gurkan säger han med den gulligaste papparösten han kan locka fram. Jag ler och vågar gå hela vägen in i lägenheten. Ute på gatan har det samlats människor. Alla vill veta att jag är okej och det är jag. Jag vill veta att alla andra är okej och det är dom också. Brandmännen släckte elden på en minut och nu ska min lägenhet saneras. Det kommer ta hela sommaren. Pappa ger mig en femhundralapp så jag kan gå till Gina tricot och köpa några nya kläder att ha. Det blir en blårutig tubklänning i bomull som jag bär hela sommaren. Längre bort på Samaritgränd kommer en lång kille med hatt gående mot oss. Där är han säger jag till pappa. Han är min kille och hos honom ska jag bo nu.
