Den där ensamma helgen i hans föräldrars lägenhet på Karlbergsvägen skulle vara vår första känsla av för evigt han och jag. Ensamma tillsammans och på riktigt. Vi lekte vuxna på balkongen med uppdukad middag och hemgjord pesto och allt. Men på kvällen låg vi stilla bredvid varandra i den lilla 90-sängen och ingenting kändes tryggt och självklart. Jag förträngde alla känslor av rädsla som bubblade upp och räddade allt med kyssar och smicker. Han ryggade ifrån och precis på tolvslaget sa han det. Jag vill nog inte vara ihop längre. Jag grät ingenting. Var bara tyst och låg där tätt intill. Det fick inte hända. Det var inte på riktigt. Det skulle ju vara vi två för evigt och vi skulle också ha en sån här lägenhet tillsammans och en hund. Jag hade ju lämnat min första kille för honom och bytt till streetig stil. Jag sa okej och klädde av mig alla kläderna. Han måste vilja ta i mig en sista gång. Det ville han inte. Fast jag övertalade honom. Precis som jag skulle göra i ett år till. Lika länge som vi hade varit ihop. I parker, i hans lägenhet när hans föräldrar inte var hemma. Nu var jag något man dolde. Ligger man med någon man inte är ihop med längre måste man dölja det, och jag tog det lilla jag fick. Tvingade till mig hångel och låg med mitt huvud mot hans axel varje gång vi tagit en promenad och väntade på bussen. Ett år ihop och ett år av göra slut. Det tog ett år att komma över honom också. Sen fanns det ingenting. Det var aldrig menat. Det var mest egoluft. The second time a relationsship ended. I was 17, never in love, but I couldn't stand him leaving me. Click on the picture for source! Läs: Första gången det tog slut
