Jag var på väg till gymmet härom dagen och gick förbi min gamla mataffär på Grindsgatan. Det är en helt vanlig affär i ett flerfamiljshus men just den här gången högg det till och jag kastades tillbaka svindlandes. Här sågs Pontus och jag efter jobbet för att handla middag. Våra första år ihop. Hela dagen hade jag varit iväg och han likaså. Längtat efter att leka vuxna tillsammans på kvällen hemma hos oss. Jag minns när jag var höggravid och vankade runt mellan hyllorna, med kryckor och bälte. Vi köpte middag och glass efter ett lyckat vändningsförsök. Jag skulle få föda ut bebisen själv lite längre upp för backen på Sös. Jag minns när vi gick runt inne i affären med Lynn i vintagevagn. La blöjor i den skramliga korgen under och Lynn fick en banan direkt. Jag piper ner och handlar sa jag och genade över Blekingetäppan, parken bakom vårt hus. Köpte falukorv och makaroner som jag separerade på den lilla tallriken med olika fält för pasta, korv och ärtor. En del av vardagen för vår familj. Det som inte ens märktes då men som känns nu när jag går förbi. Det är sant att ens finaste minnen inte glittrar i guld. Det är det vanliga som lämnar mest efter sig. Den fina tiden som är livet när det bara pågår i sin självklarhet.
