Hela internet kikar tillbaka tio år och summerar 2016 nu så jag tänkte att jag inte skulle vara sämre. 2016 jobbade jag som inredare och programledare på Äntligen hemma på TV4. Det var mitt fjärde år och min åttonde säsong. Det var ett otroligt roligt jobb som handlade om att Julia och CJ som var inslagsproducenter och jag kom på olika saker jag skulle skapa själv och så filmade vi det. För att vara en så stor och långputtrande produktion kändes det alltid litet och familjärt. Året efter kom #metoo och hela alltet lades ner. Men här var det fortfarande inte ett grått moln på himlen, vad jag visste iallafall. Den stora grejen i livet var att jag var gravid. Här i januari var jag 21 veckor och vi hade precis fått reda på att det skulle bli en pojke. Lynn Bo Hansel de Wolfe. Det skulle bli hans namn. Lynn efter Pontus bror som dog när Pontus bara var några år. Ett väldigt ovanligt namn, speciellt för pojkar i Sverige, men det kändes så vackert och självklart att han var en Lynn för oss. Bo efter Pontus morfar och Hansel efter Zoolander, det fick jag välja. Jag hade en pågående stor kris med min familj här, eller jag hade ingen kontakt med min pappa alls efter skilsmässan som gått av stapeln några år tidigare och som katapulterade mig in i en exsistensiell bubbla av tvivel, så Lynn fick inte så mycket från min familj i form av namn. Kan ångra det lite idag, men så behöll jag Billgren när vi gifte oss och det lever vidare i Maje vilket känns fint. Jaja, det var den stora harangen om det. 2016 fyllde jag 30 och hade en liten födelsedagsfest hemma med mina närmsta vänner några dagar innan själva dagen. Här är Pauline, min syster Andrea och Alice. De man alltid hittar i sängen när det vankas fest, Joakim, Gustav och Viktor. På själva födelsedagen åt jag middag med min familj på Sturehof som vanligt. Det var snöstorm och dags att gå hem efter kaffet tänkte jag. Men då fiskade Pontus upp en nyckel. Jag fattade ingenting. Vad är det här? Det var en nyckel till en svit på Lydmar där alla mina vänner var samlade! Så himla sjukt, jag har aldrig blivit så överraskad i mitt liv!! De hade hängt upp bilder på mig i taket, haha, och jag grät mig igenom hela festen minns jag det som. Så överväldigad av allt och att de gjort detta fina för mig. Jag kände mig väldigt tillfreds med att vara gravid och minns den här mellanperioden som väldigt trevlig och mysig. På bloggen skrev jag hur den första halvan av graviditeten kändes, i kroppen, huvudet och med orostankarna. Hemma på Hallandsgatan boades det i sovrummet där bebisen skulle bo med oss. Äntligen hemma skulle såklart filma ett avsnitt och Mira var en ung katt som undrade vad det var som pågick hemma egentligen. Vänta du bara. Uunderbara inslagsproducenten Julia, som jag faktiskt träffade på tunnelbanan för en vecka sedan och känner så himla mycket kärlek för, blev som en syster på jobbet. Minns att jag kände mig sååå gravid här, knappt 25 veckor. Men ansiktet började redan samla på sig vatten som ni ser. Så här blev babyrumsdelen när det var klart. Med Morris-tapet och min gamla bebissäng som både min syster, jag och lillebror haft. Vet inte om Lynn sov något i den sen dock, tror han mest sov på min mage när han väl kom om jag ska vara ärlig. Våren kom och jag fotade Sandra och Gustav till deras podcast, har jag för mig att det var. Min kompis Anna Malmberg kom hem till oss och tog gravidbilder på mig. De blev väldigt fina. Lite naket! En bild på Pontus 2016. Han var 35 då. Min ateljé var lite stökigare och mer färgglad. Mindre fokus på bröllopsklänningar och mer på vintage generellt. Här fotas jag för TT tror jag det var. Min mormor kom upp till Stockholm från Göteborg och firade påsk med oss hos vår mamma. Det var nog sista gången hon åkte upp. Jag visade henne magen och hon fick berätta om när hon var gravid med mamma, som 18-åring, och att hon var hemligt gravid när hon och morfar gifte sig. Boandet fortsatte och jag rotade fram gamla bebiskläder hos mamma och köpte nya på Mini Rodini som var det hetaste då. Minns att det kändes som att jag levde den absoluta drömmen. En bebis i magen, små kläder i lådan. Allt var så himla underbart. Vaknade på morgonen och kände livet i mig, bokstavligen då, och att det var meningen med alltihop. Hela hormonstormen gjorde euforiska saker med mig. Och så nästa dag grät jag. Allt var existenseiellt. Jag var för första gången intresserad av att veta mer om när mamma födde mig (fick hela hennes journal och läste varenda ord) och rotade fram bebisbilder på mig själv. Hur kommer han se ut? Hela tiden tänkte jag på pappa. Att jag saknade honom. Jag gick inte längre i terapi för det skulle man inte göra när man var gravid sa min psykolog, men kände att allt som jag lärt mig där grodde på egen hand inom mig. Jag hämtade en vagn i mammas källare och visade upp den på bloggen. Minns att jag fick några kommentarer om att det var livsfarligt för bebisen med så gammal galon, att den kunde skicka på det och att det var giftigt. Blev så arg! Jag kände en stark beskyddarinstinkt, och var absolut noll mottaglig för den sortens kommentarer. Mysigt att vara så kär i sin kille som man är när man är gravid. Megamegakär. Magen växte under våren. Pontus och jag åkte till Köpenhamn. Och gick på Pelles svensexa. Hela Pontus gulliga familj utanför Svenskt Tenns tesalong där vi åt afternoon tea en söndag. Astrid är alltså Pontus gudmor och Pontus pappas första fru. Det är så fint tycker jag, och det fick mig att tänka på massa saker kring min egen familj som jag behövde bearbeta. Jag köpte mig en vårväska på Judits secondhand men som kom från Mullberry från början. Sofia har senare sagt att hon såg mig inne på Judits när jag köpte den och tänkte att den passade mig. Roligt hur man korsar varandras väg innan man känner varandra. När värmen kom kämpade jag på med utgång fastän jag var proppfull med vatten i fejset. Kul att vara på Trädgården ju! I vecka 38 frågade min barnmorska mig om vi inte skulle testa att vända bebisen i magen. Han låg nämligen i säte. Så det gjorde vi och det skrev jag om här. En otroligt nästan utomkroppslig upplevelse. Pelle och Pauline gifte sig i Kungsholms kyrka. och jag försökte förbereda mig inför förlossningen, nu när jag efter vändningen inte längre behövde ha varken kryckor eller midjebälte kändes allt mycket lättare. Jag spelade in mitt sista avsnitt av Äntligen hemma innan föräldraledigheten och inredde ett otroligt 2016-aktigt minisovrum i ett stort rum. Vecka 40 kom och vecka 41 kom och ingenting hände. Men så på midsommardagen när jag var två dagar från min planerade igångsättning och efter vad kändes som hundra hinnsvepningar vaknade jag av värkar på natten. Hela dagen tog jag värkar hemma och på kvällen, efter 18 timmars värkarbete hemma, åkte vi in i SÖS. Där fick jag den högsta dosen värkstimulerande dropp och efter ytterligare 18 timmar föddes han, 4500kg tung, 54 cm lång och helt himla perfekt. Här skrev jag om min förlossningsupplevelse. Triggervarning om du bara vill läsa ljuva berättelser där man yogar ut en bebis, men så gick allting bra ändå. Första tiden med en bebis hemma, så mysigt. Vi åkte ut till mammas land och jag ammade varannan timme dygnet runt. Jag var dock helt slut i kroppen. Kände med hela mitt väsen att jag ville tillbaka till mig själv men att jag var hans. Mysigt att se alla jag älskar knyta an. När Lynn var åtta veckor åkte vi till Italien på bröllop. Det känns helt sjukt nu på något sätt, men vi kände att vi liksom var en kropp och kunde röra oss tillammans. Jag minns att det fanns nannys på bröllopet och att man kunde lämna bort alla barm till dem, men det ville jag absolut inte så Lynn sov i en babysitter bredvid mig på bröllopsmiddagen och sov sig igenom alltihop. Minns också att en av gästerna gratulerade mig till min graviditet så tätt inpå att jag fött barn. Hahaha, det var ju bara min mage som inte dragit sig tillbaka. Jag började jobba direkt när hösten kom. Ville inte vara ledig för mitt jobb var ju så roligt! Äntligen hemma, ateljén, ja allt jag älskade ville jag sätta igång med omedelbums. Vi åkte till Göteborg för att visa upp bebisen för min mormor och så gick vi på Artilleriet studio som inrett en hel lägenhet och jag var extremt inspirerad och tyckte allt var så fint. Inspelningarna satte igång och Pontus och Lynn fick hänga med så jag kunde amma. Jag inredde ett väldigt rosa barnrum i Vasastan. Byggde ett lektält med Libertytyger. En dag mitt i allting, mitt i blöjbyten och vaggvisor, fick jag ett brev från Sös där det stod att mitt senaste cellprov visade starka cellförändringar. Grad 3. Det kan inte stämma tänkte jag. För jag har aldrig haft cellförändringar tidigare och varför skulle det komma nu bara så där? Jag fick en dålig magkänsla och samtidigt hade jag sett min pappa från bussen en dag och skickat ett sms. Hej vill du ses på en fika? och träffa Lynn? Vi döpte honom i Allahelgonakyrka med Jojje Wadenius som spelade Mitt lilla barn på gitarr och något som varit trasigt började läka medan något sjukt började växa inuti mig. Jag gick på nya kontroller på Okataviakliniken och fick mer och mer oroskänsla i magen. Det kan väl inte stämma? Det kan väl inte vara? Det får inte vara. December kom och jag gjorde en sövd konnisering. Tillbaka på SÖS, fast denna gång inte för att föda barn utan för att skära bort en bit av min livmoderhals och analysera i mikroskop. Vid jul skulle jag få veta. Julen kom och inget svar. Sen, på annandag jul, fick jag ett samtal från min läkare som bad mig komma in. Då visste jag. Jag hade fått cancer. Livmoderhalscancer. En sjukdom som dödar unga kvinnor, mammor, tjejer. En sjukdom som jag då inte visste om den skulle ta mig ifrån mitt barn.och så började ett nytt år, en ny resa, en helt annan del av livet.
