Alla människor föds ju med olika förutsättningar när det kommer till det mesta. För mig har livet präglats mycket av existentiella tankar och funderingar, eftersom jag aldrig behövt vara rädd för att ha mat på bordet, bli slagen eller fly. Jag växte ju upp med föräldrar som ganska snabbt i min barndom blev offentliga personer, kändisar, och nästan alla i Sverige visste vem Ernst Billgren var när jag började i skolan. År 2000 var hans namn mer googlat än Göran Persson, och de klassiska gula glasögonen var signum. Min mamma var aldrig lika känd, men de var ett radarpar som många såg upp till, hade god renommé och hög konstnärlig status. De var inte B-kändisar, men inte heller superstjärnor. De florerade i utkanten av bubblan. Gick på biopremiärer, men målade fantastisk och hade ändå något "riktigt" i bagaget. Jag kommer ihåg när min pappa var med på Fångarna på Fortet. Han hade smugglat hem både nyckel och guldpeng till oss barn och la de snyggt på bröstpanelen som en conversation piece till framtiden. Detta var då kändisar ville vara med i tv. När privatlivet fortfarande var separat och dolt och tv var enda möjligheten av synas och göra pr för sig själv. Jag såg hur pappa, som verkligen var en klassisk enstöringskonstnär egentligen, skapade en strategi där media blev hans vän, och på det sättet sålde han konst till de fina rummen och hemmen. Mamma, hon tog hand om oss och var hemma. Hon tecknade och byggde skulptur och installation, men knappt att jag såg henne med en pensel under min uppväxt. Det var dock en rätt vanlig barndom under tiden vi bodde i Göteborg. Radhus, mysiga grannar, mamma och pappa var hemma mycket, fiskpinnar och lek. När vi flyttade till paradvåning i Stockholm och jag började mellanstadiet förändrades vårt liv och vi blev en kändisfamilj. Jag ville ha rätt kläder och funderade mycket på det där med min kropp. Hur jag skulle forma om mig själv så jag skulle passa in i normen. Men egentligen ville jag bara vara med mina bästisar Sofie och Alice, glömma hur jag såg ut och uppfattades privat och göra musikaler på gatan där alla kunde se mig agera. När mina föräldrar skiljde sig vändes min värld upp och ner. Jag fattade inte vad som pågick, vem var jag nu? Först kände jag ingenting. Jag ville ta hand om alla. Sen kom allt på en gång och jag upptäckte den starkaste kraften som jag har inom mig och som har blivit den rösten jag lyssnar på i alla lägen nu som vuxen. Min intuition. Jag har en så oerhört stark vägvisare på rätt och fel - känslomässigt. Det var helt enkelt inte rätt att sitta där och låtsas att allt var bra, äta fina middagar på restaurang och ge sken av att alla mådde bra och klarade den här förändringen galant. Det behövdes pratas om, redan ut, förstås och jag behövde kunna säga att jag var arg och ledsen. Men vem vågar prata i en familj där föräldrarna har så starka roller? Vem kan bryta sig igenom det och ta för sig av det emotionella utrymmet? Inte jag iallafall. Jag tog rollen av fixare och glömde mig själv. Det gick så långt att jag blev allergisk. Allergisk mot alla falska situationer. Jag kunde inte ta en fika, gå på vissa gator, se en bild i tidningen, en rubrik, utan att bli fruktansvärt förstörd inombords. Allt i mig gick sönder. Till slut började jag i terapi, bara för att kunna gå på gatan utan att vara rädd för att tvunget se glad ut och säga hej. Det tog många sessioner och en graviditet. En egen familj. Sen hamnade jag rätt. Föräldraskapet har gjort mig till en mycket modigare person. Jag vågar säga att jag inte är nöjd, tillfredsställd eller glad. Jag vågar säga att jag behöver tid att smälta och jag kan se både mamma och pappa för vilka de är. Jag behöver inte ta ansvar för någon annans känsloliv eller sätt att hantera situationer. Bara mitt eget. Mamma målar med pensel och pappa är bara en vanlig gullig kille. Vi kan vara vuxna och vänner, vi behöver inte vara perfekta, någon av oss. Så fint och skönt ändå. Men för att Lynn ska förstå att han också får säga till mig, sätta krav och be om paus ska jag säga det högt till honom, och till mig själv. Inse att jag också måste kunna ta det. Vissa grejer söker sig vidare genom generationerna om man inte sätter stopp, och det är ju ens skyldighet som förälder. Härligt att man har den makten. Livets proportioner visar sig med åren. Jag är inte längre intresserad av att passa in i någon norm eller bikinibild. Jag kan vara mig själv, säga ifrån och ifrågasätta. Jag kan umgås med min mamma och min pappa separat, se dem som egna människor. Bygga mitt eget team med Pontus. Jag har gett mig själv tid att tänka. Då är det så mycket lättare att höra sin inre röst. Stannar jag inte upp och lyssnar ordentligt blir jag allergisk, jag har lärt mig det nu. Inget farligt kommer hända om jag säger att jag inte förstår, behöver fundera eller att det inte känns bra. Jag kan också gå iväg en stund och landa i det. Varje minut av livet behöver inte vara fullproppat. Man kan längta och tråna ändå. Det blir inte tråkigt. Jag som alltid varit så rädd för att missa något, vara ensam, bli uttråkad behövde ju självklart bara stanna upp. Det var så enkelt men ändå så svårt. Rösten av att någon alltid ser mig är tystad. Jag är inte mina föräldrar, och dom är inga gudar. Föräldraskapet eller terapi löser inte alla problem, men det ger en perspektiv på saker. Precis som sjukdom, rädsla och tid. Jag vet hur jag vill leva mitt liv nu, iallafall för stunden. Ärligt ska det vara och till ljudet av min egen trumma. Den kanske inte alltid passar in eller slår i samma takt som mina föräldrar eller någon annans, men den är på riktigt. Jag känner att jag vågar så mycket mer nu än för tio år sedan. Jag vill kasta mig in i utmaningar känslomässigt, se vart rösten leder mig. Jag har lärt mig lita på den, fullt ut. Så skönt att tysta krav och ångest, och bara höra mig.
