Ett år efter studenten ligger jag och gråter i mina föräldrars ateljé. Det är en beige skinnsoffa i pappas stora kontor där teakbyråerna sträcker sig uppåt väggarna och där fikabordet alltid var fullt av igentorkade kaffemuggar och en halvläst damtidning med någon vimmelsida hundöronmärkt och bortglömd. Jag var förtvivlad. Två dagar tidigare hade min sista inspelningsdag på svt tagit slut och den roliga resan jag sett fram emot efter dagen jag sprang ut var redan slut. Nu hade jag inget. Aldrig någonsin att jag sätter mig i skolbänken igen, lyssnar på något med om antika tråkiga dramer eller Sokrates teorier. Jag måste jobba, jag måste göra något! Pappa tittar ledset på mig och känner sig handlingsförlamad. Jag kan ringa Martin? Ska jag ringa Tommy och se om de har något för dig? Jag torkade tårarna och så tog vi bilen alla tre till det lilla fiket på Folkkungagatan. Det där med så fantastisk Afternoon tea och hemgjorda scones. Jag åt en citronpaj och när det bara var smulor kvar tog vi tag och gick upp till Arbetsförmedlingen. Vad då? Förmedlar ni inte jobb? Vi behöver inga pengar, min dotter behöver ett jobb!! Väl hemma igen kunde jag inte sova. det var två veckor nu med söndergråtna ögon och förtvivlade känslor inför varje ny tom dag. Jag var tjugo och hade absolut ingenting. Bara mina föräldrar. Så ringde telefonen. Det var inte svar på ett av de tusen jobbsökningar jag skickat ut som kändes som pappersflygplan ut i det okända, nej det var min bekant Tobias som berättade att min pojkvän Oskar sagt att jag behövde jobb och att det fanns en öppning på förskolan där han brukat vikariera. Jag slänger på telefonen och knappar in siffrorna igen. Hej jag heter Elsa. Jag skulle gärna komma och jobba med er och barnen! Två dagar senare har jag jobb, ett riktigt vikariat på en förskola. Jag gjorde någonting! Jag duschade av hon som glömt bort att säga till och haft för roligt med de andra ute i parken. Jag torkade hennes tårar när hela hennes rumpa var röd och flammig. Jag höll i han den lillas ben som ännu inte kunde stå vars föräldrar alltid tittade hoppfullt när de kom och hämtade i slutet på dagen. Jag var betydelsefull och viktig. Tills dagen då alla var sjuka och sena. Jag var den enda som var där den morgonen. Tio barn fick jag hålla i, en efter en kastade de sig ur min famn och sprang efter sina förtvivlade föräldrar som skällde ut mig eftersom de inte visste vart de skulle rikta all ilska. Hur kan ni vara så här oproffsiga? Var är all personal?! Så jag sa upp mig. Även om jag vill göra någonting vill jag inte göra fel. Jag ville bara vara lycklig. Var är jag lycklig någonstans? Så sökte jag ännu en gång, butikspersonalsjobbet på Beyond Retro. Här bland klänningarna mår jag bra, här är jag hemma, och fick det till slut efter tjat och övertalning. Efter fyra år bland allt det gamla hade jag lärt mig om bystveck, dropped waist, creppad rayon och sydd på skrådden. Jag kunde någonting, jag gjorde något av mina dagar. Men det jag verkligen älskar, det är att ha vågat söka. Letat efter var jag mår bra, ratat och provat mig fram. Alldeles själv, och hamnat där jag började. I vintage med blicken fäst in i kameran. Fortfarande vilsen, men på egna ben och full av hopp. Hungrig efter mera. How I found out what I wanted to work with, it's not an easy ride.
