Det fanns en tid när jag hade långa silverlösögonfransar och låtsasflätor, grönglittrig ögonskugga, sönderblekt hår, konstiga kläder och en omättlig hunger efter att ha kul. Jag ville vara med mina kompisar konstant, dansa varje millimeter steg framåt, hångla på klubb och hitta på vad som helst hela tiden. Aldrig stanna upp och absolut aldrig ha tråkigt. En tid av extrem och oändlig hybris och lust på livet. 19 år fyllda, utan skola eller ansvar men med en liten etta på söder och världens gulligaste personer runt mig som ville göra precis samma som jag. Dricka öl på Carmen, köa i timmar till Metropolis, lyssna på electro, dansa på högtalare och sen göra om allt igen helgen efter. En tid innan Riche och jobb, innan kanske ska man ha möbler hemma? och regelbundna mat och sovvanor. 19 år och odödlig. Prick då hittade jag en kille på Metropolis som jag gick hem med. Vi blev aldrig kära men istället började vi skriva musik. Cockpit hette vårt band och vi gjorde jättetuffa electrolåtar hemma hos honom i hans pojkrum med täcket som ljusisolering och hans mamma som bjöd på mat mellan tagningarna. Nu har han fyra barn och 10 år känns som en evighet. Jag dricker inte längre snodda slattar och ta två betala för en på Babasonic, men låtarna sitter i min ryggmärg. Varenda ton, synthtangent och melodi kan jag om man väcker mig i sömnen. Det var en så himla fin tid när Jimmy och jag hade Cockpit och idag känns som rätt dag att dela med mig av en låt. Den borde vara tre minuter kortare, men vi hade väl separationsångest. Det blev ju inte någon artist av mig, men Jimmy jobbar med musik än idag. Den här låten heter Yfront, är skriven och producerad av Jimmy och mig, alltså Cockpit, för tio år sedan. Det är jag som sjunger också, om det inte skulle framgå. Hörs för tio år sedan då, bland glitter och rus. Translation: I spoke with an old friend that I used to make music with when I was 19 years old. This is one song. Omg the flashbacks.
