Det är en regntung och sorglig dag idag. Kristian Gidlund har gått bort och alla sociala medier fylls av hans vackra och smärtande ord. Men också livsbejakande. Jag började såklart direkt tänka på Caroline. Även om hon inte dog av cancer, så var ju också hon alldeles för ung, fin och perfekt för att försvinna. Ville visa er den här videon. Pappas kompis, den gamla punkartisten Karlsmark, skulle göra en budgetvideo i pappas ateljé och han frågade Caroline och mig om vi ville vara med. Så Patrick filmade, pappa regisserade och vi mimade i tejpade kimonos, sönderblonderat hår som inte fångas vackert av vinden utan flyger upp som en kocka och jag får klump i magen av längtan. Vi är tjugo år, ser precis likadana ut och tror att vi ska få vara kompisar för livet. Men så är det. En dag vaknar man upp och allt är annorlunda. Man kämpar tillbaka ett tag, släpper sen taget och klarar sig ur smärtan lite starkare på kuppen. Med nya vänner, bättre självinsikt och mer kärlek att ge. Iallafall efter ett tag. Hoppas ni tar hand om varandra där ute, kramas mycket och minns. Kanske gråter lite över en gammal video ni hittade, ser dropparna falla ner i frukostfilen och tänker att ni klarade det bra ändå. Remebering my friend Caroline who died six years ago. Feels so heavy today but also sweet. Watching this video my dad made of his punk friend and asked if we wanted in when we were 20 years old. Love us so much.
