Det är lördag och vi sitter i min mammas bil. Just idag har vi lånat den för att göra något väldigt viktigt. Jag sitter tyst där fram med fötterna på handskfacket och vargen petar på mina tår vid rödljuset. Det gör nästan ont i min mage så förväntansfull är jag. Himlen är perfekt blå med några tunna vita moln målade vid horisonten. Bomullsmoln. Vi kör in på grusvägen och parkerar, jag springer fram till grinden och ställer mig på den nedersta metallstången. Sträcker mig för att bli lång och kisar mellan stängerna. Allt för att komma så nära som möjligt. De orangea pinnarna sticker upp från marken och då vet jag att vi är rätt. Snart kommer de. Så väntar vi. Ingenting händer. Min mage gör ont nu. Bultar och pirrar samtidigt. Jag funderar på om vi missförstått tiden, kollar i telefonen så allt är rätt och precis då tar han tag i mig, vänder mig om och pekar upp i himlen över hustaken. Där är ett. Jag ser den bara som en liten vinglig prick först. Så förstår jag att det faktiskt håller på att hända och hjärtat slår snabbare. Jag kliver ner från grinden och går mot den, med blicken fäst utan att flacka. Så blir den större och större, kommer närmare och närmare. Mitt hjärta bultar så det hörs nu. Jag har inte andats på flera sekunder och vågar inte riskera något utan ser bara hur den kommer emot mig och snart är den alldeles nära och med ett dån flyger planet över mitt huvud. Jag springer med det och skriker allt jag kan. Det hörs knappt då jetmotorerna dränker allt ljud. Det släpper inom mig och tårarna rinner nu. Noga ser jag hur det landar och sätter mig på asfalten för att andas en sekund. Vargen tittar på mig med snälla ögon. Jag reser mig upp och kramar honom. Tar snabbt hans hand och vänder upp mot skyn. Vi är tysta i ett par sekunder och sen ser jag den. Ännu en liten prick, som kommer närmare. The wolf took me to see the planes land at the airport. I cant describe how much I love to see them in the sky.
