Dagen efter min födelsedag träffade jag min faster, hennes man och min farmor (som alla kallar Oma) på Sturekatten för att fira. Oma har alltid så där glittriga snälla ögon och varm blick när hon tittar på mig, som att hon ser en skärva av sig själv eller bara minns allt fint vi gjorde när jag var barn och mamma och pappa var borta och roade sig i konstflärd. Så sträcker hon fram ett gulnat kuvert, med skakigt skrivna små ord. Alltid på tyska och svenska, som i en lärobok. Elsas haare. Elsas hår. Där i, försiktigt vikt i silkespapper och inte rört på prick tjugo år, ligger min första bortklippta hästsvans. Mörkt underhår och soliga lockar, som skvallrar om att det var mitt i varmaste juli, den varmaste av alla somrar, som den rök. Rotade fram dessa två bilderna i albumet jag fick på min 18-årsdag. Sekunderna innan vi kliver in på frisören i Skärholmen, och sekunderna efter när det är klart. Båda öronen piercade jag också, och mamma visste varken om klippet eller hålen, det var min och Omas kupp. Kunde inte motstå att testa att rama in min lilla tofs. Även om det bara är för en stund. För hur makabert det än känns nu, så gav den lilla hårtofsen mig ett hugg i magen. Aldrig har jag varit så nära min barndom igen, som en skjuts tillbaka i tiden. Sorgligt och vackert, förlåtande på något sätt. Det kanske inte går igenom skärmen alls, men för mig var det den finaste födelsedagspresenten. My german grandmother gave me this for my birthday. So beautiful and wierd at the same time. My first chopped off hair. She saved it for 20 years.
