Jag minns hur det var när jag började blogga. 2008. Då var bloggare människor som på ett eller annat sätt tyckte om att skriva, fota och berätta om sin dag. Visa upp sitt liv, ställa frågor, fundera, dela med sig. En levande dagbok, en inblick i ett liv. De första kommentarerna kändes som försiktigt skrivna vykort, jag sparade ner dem i anteckningarna och tänkte på dem på natten sen. Dagen efter frågade jag hur ni mådde, ni svarade. Någon undrade vad jag gillar för mat, om jag var kär i killen jag dejtade, ville att jag skulle berätta mer om mina kompisar och vad vi gjorde på helgerna. Läsarna och jag var ett gäng, de som följde mig gillade vintage, roliga fester, fina frukostar, funderingar, kärlek, äventyr, drömmar och romantisering av allt det lilla i livet som kanske glider förbi om man inte fångar det, håller i och kikar lite närmare. En guide till hur man målar naglarna på ett visst sätt, min godaste bruschetta, lite bilder från en förfest på mitt golv. Jag var 20 år, läsarna var lika gamla. Men tiden går, saker förändras. Bloggare fick ett nytt namn, nya sätt att tjäna pengar och tonen ändrades. Bloggarna blev de nya tv-programmen, man tittade utifrån och in. Vi:et är inte lika starkt, och jag saknar det något oerhört. Kanske är det vi bloggare som blivit tråkiga, proffsiga, opersonliga, säljare? Eller så är det mediet i sig som ses på ett annat sätt idag. Bloggaren blev influencer och med det höjs tonen. Influencern har ett ansvar, den har makt. Det är långt ifrån favoritögonskugga, små tankar och gulaktiga foton. Det är proffsiga filter i gammal stil, sponsrade inlägg och stora rörelser. Perfekta scenerier i urvackra miljöer. När vi blir för bra, har det för bra, försvinner iväg. Då är vi inte längre kompisar. Då är vi det där coola gänget som man så gärna vill vara med men inte får. Som irriterar med dryga stories, som inte är allmänbildade, som är från Stockholm. Då försvinner kontakten. Jag minns hur det var när jag började blogga. 2008. Jag kände igen de som kommenterade. Jag kunde vara mig själv. Jag kunde också få drömma, lägga ut en bild på en gullig kanin och det var nog. Det fanns ingen prestige, ingen prestation. Det var en dagbok som man fick läsa, ett förtroende. Vi var kompisar, jag saknar den vänskapen. Jag vet att ni finns där. Ni är intresserade av inredning, form, familj, gulliga barnkläder, vackra buketter, fina kärleksförklaringar. Ni struntar i det coola gänget, blir inte provocerade. Ni vill bli inspirerade, skiter i om jag är bloggare eller influencer. Ni vill att jag ska vara ärlig, ni är ärliga tillbaks. Det är fint. Jag tänker på er ibland.
